Erika's Filmfika

Innan jag såg den, så gissade jag att den svartvita filmen "King Kong" från år 1933 (regisserad av Merian C. Cooper och Ernest B. Schoedsack) skulle vara både sexistisk, aningen primitiv och rätt så våldsam. Dessa farhågor visade sig sedan stämma ganska väl med hur den sedan visade sig vara.

                                                          

Filmen "King Kong" var inspirerad av den "förlorade världen"-genren, som var populär i början av 1900-talet. Böcker och berättelser som var populära under denna tid handlade ofta om just öar bebodda av diverse urdjur, samt fördomsfulla/romantiserande bilder av hur ursprungsbefolkningen levde och verkade. Allt detta finns representerat i filmen.

Detta är en period efter nationalromantikens slut, och det var även under denna period som många länder (däribland Tyskland) blev ännu mer intresserade av att beakta just det fosterländska och civiliserade. Man såg sig som speciella och såg ned på "de andra". Vad man särskilt såg ned på, var de som inte utvecklats alls, och som levde totalt annorlunda (primitivt) i jämförelse med vår egen livsstil. Jag skulle gissa att människornas lust och intresse att ta del av litterärt material och liknande inom detta område berodde på en allmänt utbredd lust att kunna se ned på och skratta åt de som inte kommit lika långt i utvecklingen som vi. Och även att kunna känna en stark stolthet över att (åtminstone på film) kunna fascinera och skrämma dessa med sina moderniteter (vapen etc.).

Filmen handlar om en filmregissör vid namn Carl Denham (Spelad av Robert Armstrong) som planerar att resa till en hittills oupptäckt ö någonstans i Söderhavet för att där spela in en film. Denham anar även att ön gömmer en hemlighet, och det är just den som han är särskilt förtjust i tanken på att fånga med sin kamera. Men han är girig, och anar att biljettintäkterna skulle öka med minst 50 % om det även fanns med en kvinna i filmen (något som alla andra i besättningen motsätter sig totalt). Han hittar dock ändå en fattig, vacker ung kvinna på stan, som han först räddar ur en knivig situation som hon hamnat i, och sedan lyckas värva till att delta i sitt projekt (hon heter i filmen Ann Darrow och spelas av Fay Wray). Därefter bär det av till ön.

                                                       

På något vis lyckas en sjöman vid namn Jack Driscoll (Bruce Cabot) få Darrow att bli totalt förälskad i honom genom att dagarna i ända fälla sexistiska kommentarer om henne i hennes närhet.

Väl framme på ön sker först några skrattretande scener då infödingarna dansar i vad som visar sig vara en offerceremoni till den store Kong. En ung kvinna skall offras, men ceremonin avbryts när de får syn på västerlänningarna.

Här sker något i filmen som jag finner ganska märkligt. Darrow är med dem på expeditionen på ön, och blir av infödingarna kallad den "gyllene kvinnan". De vill byta till sig henne mot sex av sina egna kvinnor. Men varför skulle de finna en kvinna av ett helt annat utseende än vad de själva är vana vid, så oerhört mycket mer värdefull än en av sina egna kvinnor? Borde det i själva verket inte ha varit tvärtom, att de istället värnade om sina egna kvinnor? Jag klagar på bristande logik, och hybris för sin egen "ras". Jag tycker nästan det är på gränsen till en uppmuntring till rasism (Darrows drag är väldigt ariska).

Vad som dock förvånar mig i filmen, är animeringarna av apan och dinosaurierna på ön. Det är svårt att tro att man redan på 30-talet lyckats sätta ihop det så väl med specialeffekter och allt. Striderna (mellan apan och alla som attackerar apan) är våldsamma, och varar lääänge. Så länge att man (eller åtminstone jag) tappar intresset . Men det gjorde man kanske inte när filmen kom.

Filmen bygger även på temat "The Beauty and the Beast", och då kan man ju förstå att det är Darrow och apan man syftar på. Apan, som för övrigt verkar väldigt ensam, tämligen intelligent, och olyckligt kär i Darrow. Honom skall de tortera, föra från sitt hem, förlöjliga och sedan döda, för att sedan totalt strunta i att rättsskipa mot slutet (utan gör snarare motsatsen). Lite empati skulle inte ha skadat...

                                               

MEN det finns även något som jag vill lyfta fram i filmen, och det är faktiskt skådespelarinsatserna. Skådespelarna var alla oerhört skickliga, och särskilt Fay Wray tycker jag var lysande i sin roll som Darrow. Det var främst skådespelarna (och kanske manuset) som gjorde filmen intressant, inte apan och inte striderna och inte filosofin. Det hade kanske inte heller skadat om den varit lite kortare.