SATC – Tänk om alla kunde ha det så bra…
Men visst, gnistan har de i behåll, och intrigerna väcker intresse och är spännande. Och kanske kan man även se filmen som en slags uppföljare som beskriver hur det blev sen? Men några mansslukare är de ju inte längre, det märks då till och med Samantha uppträder relativt avhållsamt… (I vissa fall då, alltså, att tillägga)
Men på något sätt känns det ändå bra och naturligt att de spelar trots att de blivit äldre. Det känns bekvämt att även dessa intensiva och impulsiva kvinnor till sist lutar sig tillbaka och gör vad som anses naturligt efter en viss åldersgräns (dvs. gifta sig och skaffa barn), även om de, av det, får diverse nya problem att handskas med (otrohet, bristande sexlust…).
Inte bara känns det bra och naturligt (deras åldrande alltså). Det känns även som om de av detta tvingas se på sina liv med större allvar än vad de tidigare gjort, och som tittare känner man att varje incident och konflikt blir mer innerlig och ärlig. Men kanske beror detta även på det faktum att detta är en långfilm som varar i nästan två och en halv timme och att man under denna tid hinner ta upp större frågor av allvarligare natur.
Någonstans läste jag en kommentar av någon som tyckte att denna film var en enda lång reklamfilm, och jag tycker faktiskt att det ligger något i detta. Det är lite sällan man undrar hur mycket pengar de fått för att nämna Dior och Louis Vuitton i varannan mening samt att visa OTALIGA exempel på vad olika designers gör för något. Personligen tycker jag det är väldigt trevlig att titta på mode, men man får vara beredd på att en stor del av filmen bastår av det.
Som ni förstår: lyxen är oändlig. Den har ingen like. Särskilt inte när det vankas bröllop. Man förstår inte hur i all sin dar DE KAN HA RÅD med detta. Det känns som om de när som helst kommer få brev från kronofogden om att det inte håller längre. Men tydligen håller det ändå, eller räcker pengarna ändå, filmen ut. Det är verkligen bara få människor som unnats att bli så rika, totalt sett.
Vad jag inte tänkte på under filmen som jag kom att tänka på efteråt är: Tänk om de kunnat skänka åtminstone en liten liten tanke till de som faktiskt kanske inte har några pengar alls eller kanske till och mad svälter? Hos mig väcker denna lyx ifrågasättande tankar: kanske kan man inte köpa lycka ändå…
Men så till sist, och kanske t.o.m. bäst: Språket! De som sett serien vet hur det är och i filmen är det minst lika bra som det någonsin varit. Som du säkert förstår är det inget som levererar nobelpris, men på den nivå som det är meningen att det ska vara på är det oerhört roande och lättsamt att ta till sig. För att inte tala om allt detta ordvitsande som många gånger förefaller mycket njutbart, eller kanske till och med genialt! Jätteroligt att lyssna på, helt enkelt!
Så, även om du inte har sett den serie som var föregångare till denna film (vilket inte jag heller har gjort), så kan jag lugnt säga att den är helt klart sevärd. Och bra. Men kanske inte om du är kille… eller om du ogilla mode… undvik den i så fall.
En Geishas Memoarer - En mörk värld svept i rosa silke
Filmen handlar om en Geishan Sayuri (spelad av Zhang Ziyi) som jobbar i den Japanska staden Kyotos största Geishadistrikt under början av 1900-talet. Hennes memoarer sträcker sig tillbaka till dess att hon var nio år och blev såld till ett ”glädjehus” av sin familj som hade dåligt med pengar, fram till dess att hon blir skolad till geisha och vad som händer därnäst. De når upp till oanade berättarhöjder. Som västerlänning känner man i allmänhet nog inte till de gamla japanska geishasederna och vad en geisha egentligen gör, men det är något denna film lär ut.
Som sagt, mina förväntningar var på topp inför att jag skulle se denna film – vad brukar då inte ligga närmast till hands om inte en stor besvikelse? I smyg hade jag även laddat för det, men det visade sig vara totalt icke nödvändigt. För filmen var fantastisk och fängslande rakt igenom! Man blev stilla insvept i ett pastellartat och skirt ljus där flickornas läppar lyste klara, och kände sig som en besökare i en värld där ljusen innanför minsta vasshus lyste med större värme än den glöd våra engångsgrillar någonsin kommer kunna erbjuda.
Jag trodde i och för sig att den skulle vara på japanska, och blev lite förvånad när det visade sig att skådespelarna talade på smått bruten engelska. Eftersom jag är ett stort fan av det japanska språket så blev jag först aningen besviken men det gick över tämligen fort. Det var snarare som om man lade märke till varje ord mycket mer när det uttalades långsammare och med annan betoning än vad man är van vid. Språket fick en poetisk touch, kan man säga.
En geisha får inte ha en egen vilja, men har hon tur så slipper hon otur – dvs. att bli såld till eller få en s.k. danna som hon inte älskar. En danna fungerar ungefär som en make till geishan, men han kan aldrig få henne för sig själv mer än till hälften. Resten av tiden är hon fortfarande den glädjeflicka som hon är skolad till att vara.
Som ni kanske märker – kvinnosynen är inte av dagens mått. Det är rent av chockartat att man kunnat se människor på det sättet och att det var så naturligt för så kort tid sedan som 40-talet, och jag undrar hur mycket av dessa seder som finns kvar i Japan idag med tanke på just detta korta tidsintervall. Sedan kom kriget till japan – mycket kultur och många människor bombades till spillror och många kimonos brann upp i efterföljande lågor. Men skulle det gå att återuppbygga det som varit? Skulle Sayuris skönhet och auktoritet som den mäktigaste geishan i hela sitt gamla distrikt fortsätta att vara respekterad även i den nya värld som nu skulle bli med inte bara japanska kunder utan även köpstarka amerikaner? Kommer Sayuri, som har svårt att bortse från sin vilja att vara nära den man hon älskar, till slut att kunna finna sig i vad som krävs av henne i ett önskningslöst liv som geisha?
Det vill jag inte avslöja – det vill jag att ni söker svar på själva! Se denna film helt enkelt, om ni inte redan gjort det!
Angel - En Filmmiss med Hybris
Berättelsen om Angel (spelad av Romola Garai) börjar när hon i skolan tvingas läsa en egen uppsats inför sin klass och blir hånad av sin fröken, och leder fram till att hon skriver den ena bästsäljande romanen efter den andra och kan flytta in i sin barndoms drömherrgård med ett stort antal egna tjänare. Under hela den perioden blir inte bara de som befinner sig i hennes närhet utan även filmpubliken, plågad av hennes envisa snobbighet och gnälliga ton. Tråkigt nog är de enda som tycks lida av det publiken.
De andra verkar finna sig i det – förlaget vill ju sälja hennes böcker och hennes tjänarinna tycks vara förälskad i henne. Även detta icke-tillrättavisande av henne blir ett irritationsmoment. Hon pratar mycket om att hon inte vet vad som är hennes drömmar och vad som är hennes verklighet, men denna fråga, plus det osannolika faktum att hon kan producera den ena romanen efter den andra i snabb takt utan att ens själv gilla att läsa böcker, känns så suddigt i förhållande till hennes person att man undrar om hon gör det bara för uppmärksamhetens/hämndens skull.
Hennes kärleksaffär med en konstnär vars tavlor ingen gillar utom hon själv förefaller vara klyschornas klyscha, bortsett från att det aldrig blir riktigt klart för mig huruvida de verkligen älskar varandra eller inte (svaga skådespelarinsatser?). Han är vacker och hon är vacker och enbart en blick förtäljer vart det hela slutar. Förutom att han lämnar henne för att åka ut i kriget och kommer tillbaka ett ben fattigare. Därpå hänger sig med krigets fasor bultande inom sig.
Snyft.
Men sedan slog det mig: tänk om Angel varit en man istället? Hur hade man då reagerat på hans hybris och storslagna drömmar om framtiden? Och att han likt en fabrik producerade fenomenala romaner? Är det kanske därför man från början väljer att inte gilla denna film, bara för att man inte är van vid att se en flicka ta för sig av världen på egenbestämda villkor? Och särskilt inte under tidigt 1900-tal? Först i efterhand förstår jag att det var precis detta dåliga uppförande och osmakliga beteende som behövdes för en flicka att slå sig fram i det manssamhälle som då rådde.
Tanken att filmen är ett experiment från producenternas sida slår mig även. Hur skulle publiken reagera på att se en sådan sak som en flicka med självförtroende som vill bli något utan att niga och slicka allt för många fötter? Göra något som man vanligtvis räknar med att bara en man kan göra?
Det är inte lätt att få medlidande för Angel, även om det kanske är tänkt att man ska få det. Om man hade haft det så skulle förmodligen filmen som helhet blivit mer genomlidlig. Kanske beror detta även på mindre bra rolltolkningar. Jag kan knappast påstå att jag är särskilt nöjd med skådespelarna, de gör sig ofta skyldiga till överspel utan vidare teknik.
Jag har dock svårt att veta huruvida jag ska rekommendera denna film till er eller inte. Jag vill ju verkligen inte att ni ska se en dålig film (vilket detta faktiskt är), men samtidigt vill jag inte att man ska förkasta detta finurliga experiment med dagens jämställdhet även om det inte är så pass skickligt gjort som man skulle önska. Detta skulle kunna vara en anledning för mig att rekommendera filmen.
Nim's Island - Sockersött i Söderhavet
Författaren till dessa äventyrsböcker heter även hon Alex Rover (spelad av Jodie Foster), och genom en tillfällighet får Nim mailkontakt med henne. Plötsligt blåser det upp till storm, samtidigt som Nims pappa är ute till sjöss. Nim misstänker att han är i fara, och ber därför Alex Rover att ta sig till ön i hopp om att författaren skall ha samma äventyrliga styrka som hennes fiktiva hjälte.
Om handlingen vore så pass enkel vore den kanske något att satsa att göra film på, för miljön är vacker och idén om en egen paradisö får förmodligen alla barns hjärtan att klappa extra hårt. Men lägg sedan till ett kryssningsfartyg med tjocka turister som vill exploatera ön precis samtidigt som detta sker, att författaren har världsrekord i antalet fobier och att en outtalad kärlekshistoria tydligen äger rum under hela denna kamp, och man får en osammanhängande soppa utan riktigt substans eller fokus på vad filmen egentligen handlar om. Och det är synd.
Men det finns många söta animationer av djur med i filmen som säkerligen gillas av barn och säkert även många äldre med. Och sedan är den faktiskt väldigt rolig. Det finns även många vackra vyer med i den, sådana som gör att man själv börjar drömma om en egen ö (fast självklart med både internet, linbanor och ett skepp som kommer lastat med varor varje månad).
Tyvärr så är detta inte en film som jag vill rekommendera. Det känns som om sammanträffandena är för många och verklighetsrelevansen alldeles för usel. Ok, det är en barnfilm, då är detta kanske tillåtet. Men jag måste erkänna: Jag tror jag hade blivit stormförtjust i denna film, bara det kunnat erbjuda en mer autentisk känsla!
Mitt Afrika - ett 80-talsaktigt kvinnoporträtt
De som levde under 80-talet har säkert hört talas om det romantiska dramat ”Mitt Afrika”. Den handlar om den danska författarinnan Karen Blixen och hennes liv och kom år 1985. Den utspelar sig mestadels i Afrika, där hon tillbringade en stor del av sitt liv och hade en egen farm som hon drev tillsammans med sin make.
Karen Blixen (eller Karen von Blixen som hon ibland kallas i filmen) skrev böcker som ”min Afrikanska farm” och ”Babettes Gästabud”, och var medlem i Danska Akademien sedan den grundades år 1960. Enligt Wikipedia skrev hon ibland under pseudonymen Isak Dinesen.
I filmen är hon utmärkt gestaltad av Meryl Streep, och skaffar sig under sin tid i Afrika även en älskare som spelas av Robert Redford (Kan man tänka sig en mer romantisk skådespelarkombination i en film?). Det är dock tyvärr litegrann som om filmen är uppbyggd kring just denna romans, vilken jag inte ens har kunnat finna fakta kring om den ens existerat eller inte. Men den handlar även om hennes liv, och hur det kunde vara att leva i en koloni i Afrika under början av 1900-talet. Jag kan bara tillägga att Robert Redford INTE spelar infödd afrikan, utan en slags europeisk man som var ganska kringdrivande på den afrikanska vischan.
Vad mer jag tänkte på när jag såg denna film var att den utstrålade väldigt mycket 80-tal. Man kan nästan påstå att det var ett typiskt 80-talistiskt kvinnoporträtt. Vad jag menar med detta är att jag tycker kvinnoporträtt i filmer från just 80-talet ofta kan ge en ganska överdrivet stark och modig bild av kvinnan i centrum. T.ex., hur trovärdigt är det att en människa (Karen Blixen) ger sig in i ett slagsmål med en lejoninna på jakt mitt i öknen i den Afrikanska natten bara för att rädda en skadad ko?
Men ska man då se denna film eller inte? Jag ställer mig faktiskt lite tveksam till den frågan.Jag tycker tyvärr inte ens att kärlekshistorien huvudrollerna emellan lyckas övertyga särskilt bra.Och vissa moment kan ibland verka lite överdrivet klyschiga (T.ex. när hon ska hjälpa ”sin” stam av afrikaner till att få ett eget område att bo på när den vite ledaren vill köra bort dem. Hon går då ner och ber denna man på sina bara knän). Men om man är intresserad av antingen Karen Blixen eller hur det kunde se ut på en koloni i Afrika under början av 1900-talet så kan det nog vara väldigt givande att se denna film.
"Mary Shelley's Frankenstein" - med humanitet och förståelse i centrum
Regisserades gjordes filmen av Kenneth Branagh, som även spelade rollen som Victor Frankenstein. Frankensteins monster spelades av den desto mer kända Robert De Niro, och rollen som Frankensteins hustru Elizabeth gjordes av Helena Bonham-Carter. Filmen utspelar sig i Schweiz där den anrika familjen Frankenstein bor i ett stort, slottsliknande gods med stora ägor, samt i Tyskland där Frankenstein reser för att studera när han blir vuxen.
Inledningen skiljer sig helt klart från förra filmen. Denna film börjar med att ett skepp på väg att utforska Nordpolen fastnar i ett isberg, och kaptenen och besättningen tvingas ner på isen för att försöka ta sig loss. Efter ett tag kommer en man, helt oväntat, och han verkar jagad av någonting som han känner stor skräck inför att möta. Kaptenen bjuder in mannen, som kallar sig Dr. Frankenstein, till sin kajuta, och mannen berättar där en historia som verkar för otrolig för att vara sann ? sagan om sitt liv och hur han skapade ett monster. Enligt Wikipedia är det just denna inledning som Mary Shelley själv använde sig av i sin roman, och inte ett fängelse som i den förra filmen.
Det känns som om man i denna film försöker porträttera allt mycket pampigare och mer storslaget än i den förra. Familjen verkar betydligt rikare, och deras hus, kläder och allmänna status i samhället känns som något man verkligen satt tummen på att framställa som något viktigt. Vad som mer skiljer sig, är hur familjeförhållandena och relationerna är så mycket mer öppna och vänskapliga. Trots att de lever i mitten på 1800-talet och allt vad det innebär vad gäller strikthet och återhållsamhet så dansar och skrattar man helt öppet tillsammans, hela familjen, och stämningen blir rent ut sagt uppsluppen. Familjens lycka kan rent ut sagt sägas framställd som överdriven i början av filmen. Det är så sockersött att man nästan mår illa.
Könsrollerna verkar inte heller särskilt överensstämmande med hur det verkligen såg ut på 1800-talet. För inte hade kvinnorna mycket att säga till om då, och inte kunde de gräla och fatta beslut i den omfattning som man här vill framställa det som. Jag tycker i båda dessa fall att det verkar som om man vill adaptera handlingen och de verkliga förhållandena (vad gäller t.ex. familjerelationer och kvinnans roll) för att passa bättre in i 90-talets ideal och normer, och att man vill romantisera bilden av hur det såg ut i ett gods på 1800-talet. Anledningen till att man gör en sådan sak är förmodligen för att skapa en större publik och för att skapa ett modernare synsätt på det dilemma som senare uppstår. Men tyvärr lyckas de inte särskilt väl med detta och det känns mest krystat och misslyckats, som en lögn eller förvrängning av hur historien såg ut.
Monstret som Frankenstein skapar skiljer sig också det från sin föregångare på många punkter. I förra filmen skildrades det minst sagt bestialiskt och utan större tankeförmåga, men i denna film ses han snarare som ett offer för sin skapares idéer och immoralitet. Här kan han tala och tänka, och har känslor och en längtan efter kärlek och förståelse. De enda gemensamma nämnarna verkar vara att han har samma kroppsliga styrka och samma skapare, samt begår samma gärningar. Men även skaparen Frankenstein är annorlunda som person, och tänker på ett annat sätt än i förra filmen. Till skillnad från den känslokalla psykopaten han förut beskrevs som, är han här istället en varm, älskande make vars högsta strävan är att skapa evig kärlek på Jorden och att få älska sin hustru i nöd och lust. I förra filmen bedrar han sin blivande fru med andra kvinnor, och är oärlig och allmänt ondsint, men detta syns inga tecken av här. Han har istället förvandlats till en hjälte med allt vad det innebär.
Och relationen mellan Frankenstein och hans monster är också den förändrad. De diskussioner de kommer att föra med varandra ger filmen ett uttryck av att vara filosofisk snarare än skräckinjagande. De talar om vad som är moraliskt riktigt och inte. Vid ett tillfälle frågar t.ex. monstret Frankenstein ?Är det du eller jag som är ond?? och vid ett annat tillfälle, då monstret blir frågad om vem han är, svarar han ?Han gav mig aldrig ett namn?. Kanske är det mer 90-tal att man känner medlidande för andra varelser, och förmodligen är det även på detta vis som Mary Shelley själv ville ha sin berättelse.
Vad som ibland kan upplevas som ganska irriterande är hur den är filmad. Ibland snurrar kameran så man blir sjösjuk, och ibland snappas scener av helt oväntat och osnyggt. Inte heller skådespelarnas prestationer håller hela filmen. Ibland känns det som om de överspelar, och det är sällan de upplevs särskilt naturliga i sina rolltolkningar.
Så, inför den slutgiltiga bedömningen av den sista filmen i mitt projektarbete, känns det ju knappast särskilt positivt. Och det blir det inte heller. Filmen är inte läskig, vilket var något till och med filmskaparna på 50-talet hade lyckats väl med att göra den. Den var därför inte heller särskilt underhållande att titta på. Den tillförde inte mer till min värld än vad de dagliga serierna i våda morgon- och dagstidningar vanligtvis brukar göra, och var inte intressantare.
"Frankensteins Förbannelse" - spännande och verkligt skrämmande
Ni har säkert alla läst eller hört talas om Mary Shelleys skräckromantiska berättelse om hur vetenskapsmannen Frankenstein satte ihop likdelar och skapade ett monster. Detta är en filmatisering gjord på denna berättelse, inspelad år 1957 (beakta att detta dock inte är den första filmatiseringen, den första kom så tidigt som 1931 men den har jag tyvärr inte lyckats få tag på så jag får nöja mig med att recensera denna istället). Filmen är i färg och är regisserad av Terrence Fisher. Jag kommer sedan även att jämföra denna med en mer samtida filmatisering av Frankenstein (närmare bestämt Mary Shelley's Frankenstein Från 1994).
Filmen utspelar sig i England i mitten på 1800-talet, och handlar om den unge baronen Victor Frankenstein (spelad av Peter Cushing). Hans båda föräldrar går bort när han ännu befinner sig i tidig ålder, men de pengar han ärver bestämmer han sig för att satsa på att experimentera fram ett sätt att väcka döda människor till liv igen. Han anställer i detta projekt en lärare åt sig, Paul Krempe (spelad av Robert Urquhart), och dessa två slutar som gemensamma upptäckare av hur man lyckas med just den bedriften.
Victor Frankensteins avsikt med experimenten var att skapa en superintelligent och god varelse, och önskar att en dag kunna slå världen med häpnad med sitt verk. Han är i grund och botten en god människa, som hjälper sina släktingar ekonomiskt och hoppas att hans forskning ska kunna rädda många liv i framtiden. Men det går inte som han tänkt sig - ju mer besatt han blir av tanken på att lyckas med sitt experiment, desto fler gränser överskrider han för att det ska gå vägen för honom. Han skyr till slut inte ens att mörda andra människor för att få ihop till den perfekta uppsättningen kroppsdelar att lappa ihop. Och även om, som alla vet, resultatet inte blir något annat än en katastrof i slutändan, så kan han inte (trots Paul Krempes många övertalningsförsök) ge upp. Det är nästan som om han får modersinstinkter för sitt verk, trots dettas extremt otilltalande yttre.
Som jag skrev i början, så är berättelsen Frankensteins monster ett skräckromantiskt verk. Det finns i den många underförstådda tolkningar som man kan roa sig med att analysera. På sätt och vis kan den anses vara aktuell även idag, med tanke på hur vi genom genmodifiering försöker skapa och utveckla nya sorters liv, utan att egentligen veta vad det har för påverkan på vare sig dessa eller oss. Men detta kommer jag inte att gå in på närmare än så i denna recension.
Enligt vad som uppges på Dvd:ns omslag så skall det på affischerna till denna film ha stått: "Försök att inte svimma!". Innan jag såg filmen tyckte jag mest att det var komiskt att man skrev en sådan sak om något så simpelt som en uppsminkad människa, men efteråt så förstod jag att det faktiskt fanns en anledning till att de skrivit det. För filmen är mycket psykologiskt uppbyggd, vilket skapar en krypande känsla av oro inombords och en rädsla för vad som ska hända härnäst. Just dessa moment är något som de lyckats ganska bra med i filmen, även om arbetssättet och kameravinklarna ibland kan kännas aningen uppenbara när man ser det med dagens ögon.
Vad mer som jag tänker på under filmens gång, är de långa tagningarna och filmsekvenserna. Det märks att de i så lång utsträckning som möjligt undvikit att klippa för mycket. Detta är inte alltid så bekvämt för den som tittar, men det skapar atmosfär som förmodligen är mer gynnsam för skådespeleriet. Jag tror att skådespelarna fick större chans att visa vad de verkligen gick för när arbetet såg ut som så. Resultatet känns mer teatraliskt och dramatiskt.
Jag är, som sagt, förvånad över att denna film lyckats göra mig så rejält uppskrämd som den faktiskt gjorde. Det är knappt så att ens filmer gjorda idag kan skrämma mig till den grad som jag vill påstå att denna faktiskt gjorde. Den är inte heller förutsägbar, och även om man har fått för sig att man känner till historien, så gör man nog i allmänhet inte det. Men vad som är en nackdel med filmen är att den trots sina ynka 80 minuter i totallängd kan upplevas vara närmare två timmar. Historien upprepar sig nämligen ofta, och det går segt framåt. Det finns inte heller någon direkt variation i hur scenerna ser ut, och hur människorna beter sig, vilket även det kan vara ganska tröttsamt. Men jag tycker ändå att den placerar sig bra inom genren för skräck/rysare, och jag förstår att det är många regissörer som haft denna som inspirationskälla när de arbetat med liknande teman efteråt.
Bergmans "Ansiktet" svår att rubricera
Egentligen var jag på jakt efter klassikern "Frankenstein's Monster" från 1931 till detta tillfälles uppdatering av bloggen, och till min nya projektidé att jämföra gamla filmer med nyutkomna varianter på dem. Men då min standarduthyrningsbutik Casablanca på Sveavägen inte visade sig förfoga över denna, resulterade det i att den närmaste planeringen av mitt projektarbete mer eller mindre föll i spillror. Så jag fick helt enkelt gå ner på knäna och ägna lång tid åt att krypa runt bland alla hyllorna och rekognosera i jakt på ett annat objekt för undersökning, och bestämde mig till sist för att använda mig av idé jag fått för ganska länge sedan. Nämligen att skriva om en svensk film (hittills har det bara blivit brittiska eller amerikanska), och vad passar i så fall bättre än en film av vår svenska stolthet Ingmar Bergman?!
Den Bergmanfilm jag fastnade för, och som verkade någorlunda lämplig till mitt projektarbete var "Ansiktet", inspelad 1958 (beakta härmed att den är svartvit). Filmgenren skall enligt baksidan på DVD:n vara drama, men många av inslagen i den kan sannoligen beskrivas som antingen skräckromantiskt betonade eller ockulta. Den utspelar sig under en julikväll c:a 100 år tidigare, år 1846, och handlar om ett följe innehållande bl.a. en magiker/hypnotisör och hans mormor som är häxa. Dessa kommer till Stockholm för att uppträda och tjäna pengar, och hjälpa folket med diverse åkommor som de säger sig ha medicin emot.
Första natten bor de på en malmgård utanför Stockholm, och umgås där bl.a. med föreståndaren för denna, samt ett medicinalråd och en polismästare som är på tillfälligt besök. Dessa är starka motståndare till vad de kallar "hokus pokus", och motsätter sig därför det besökande följet mycket stark. De blir som två lag som tävlar mot varandra om vilka som har rätt och är starkast.
Magikern, eller Herr Vogel som han kallas, spelas av Max von Sydow. Han låtsas till en början att han är stum, och blir därmed starkt förlöjligad av de som motsätter sig deras idéer, vilka anser sig ha rättigheten att behandla lägre stående människor hur de vill. Mormodern, spelad av Naima Wifstrand, smyger runt på platsen i smutsiga kläder och med en stor säck, och berättar både det ena och det andra som verkar uppseendeväckande och märkligt för olika människor hon möter. Hon är ganska rolig, fast på ett svart sätt, när hon antingen tröstar eller skrämmer livet ur folk. Magikerns fru (spelas av Ingrid Thulin) är även hon med i showen, men är då utklädd till man och kallas Herr Aman. Medicinalrådet heter Vergérus, och är väl den av motståndarna till "patrasket" som har allra bitskast uppsyn. Han råkar ut för en minde trevlig upplevelse fram mot slutet, vill jag bara säga.
Ibland kan skådespelarna i filmen kanske tyckas vara lite överdramatiska i sitt sätt att uttrycka sig. Detta medför att de ser ganska roliga ut när de spelar t.ex. dödssjuka eller förälskade. Men kanske är det bara så jag uppfattar det, eftersom jag inte är van vid att recensera svensk film från denna tidsperiod, utan har vant mig vid filmer från engelsktalande länder. Kanske uppfattar man saker och ting, t.ex. gester, starkare när de är på ens eget modersmål.
Andra skillnader jag uppfattade mellan denna svenska film och de amerikanska eller brittiska, var att denna kanske var lite mindre storslagen i sin framtoning, och lite mer naturnära. Kanske även lite närmare människan.
När jag söker fakta om just den här filmen på bl.a. Wikipedia, så finns det verkligen inte mycket av värde - när man läser vilka filmer Bergman gjort som står i kronologisk ordning så står t.ex. denna inte ens med. Över huvud taget så står det väldigt snålt tilltaget om Bergman på den svenska sidan av Wikipedia, men många gånger mer på den engelska. För att inte tala om många andra länder i och utanför Europa. Jag tycker det visar ganska tydligt på vad man ofta hör sägas när det gäller Bergman - nämligen att han var mycket mer uppskattad och hyllad utomlands än här i sitt hemland.
Men vad jag ville veta egentligen - genom att läsa fakta om filmen - var vad Bergman befann sig i för sinnesstämning när han gjorde den. Jag vet sedan tidigare att han led av dödsångest och var allmänt rädd för spöken, vilket var något jag tycker han gestaltade väldigt väl just här. Men jag kan inte säga att detta var ett personligt kall hos honom till att göra filmen precis så som den blev, även om jag gärna vill tro att det var så. Det enda jag funnit att han sagt om just denna film är att han litegrann hade föreställt sig den som en erotisk pjäs, där alla blev som galna av lust och kärlek när följet kom till gården. Detta tycker jag i och för sig stämmer väl, men samtidigt förstår jag inte riktigt meningen med detta. Jag ser det verkligen inte som det huvudsakliga temat i handlingen, utan snarare som en krydda som var överflödig.
Men så till min slutgiltiga åsikt om filmen som helhet: jag tycker den var ganska bra men lite förvirrande. Det kändes som om den hade två teman som på något obehagligt vis nästlade sig in i varandra utan att egentligen riktigt ha med varandra att göra. Och det kunde ibland bli lite segt i handlingen, och kanske lite svårt att förstå allt.
Nya "King Kong" har nytt perspektiv
Härmed skall jag börja arbeta på ett nytt sätt med recensionerna i mitt projektarbete; jag skall enbart se gamla filmer som det i modern tid gjorts nya versioner av, och sedan se även den nya versionen. Detta för att sedan kunna göra jämförelser mellan dessa. För ungefär två veckor sedan såg jag filmen "King Kong" (se recension nedan!), och nu har jag sett Peter Jacksons nya version av denna som hade premiär under år 2005.
Skådespelarna i denna nya version av "King Kong" är bl.a. Jack Black i rollen som regissören Carl Denham, och Naomi Watts spelar rollen som den vackra skådespelerskan Ann Darrow. Ett annat känt ansikte är Adrien Brody, som spelar manusförfattaren Jack Driscoll som i denna film mot sin vilja tvingas med på båtresan för att spela in en film på okänd ö.
Jag tror att jag gillar den här filmen mer, bl.a. eftersom jag redan har förkovrat mig i gorilla-ämnet. Om man redan är van och har lärt känna karaktärerna och sagan känns det som om man skapat en slags relation till dem. Men den här filmen var bättre än den förra filmen (inte helt otroligt med tanke på de nya tekniker som använts och att idealen och utgångspunkterna för hur de tänkte har ändrats radikalt sedan den första upplagan). Det finns även saker i filmen som man inte alls skulle kunna förstå eller tycka var roliga om man inte har sett eller känner till något om den förra filmen. Exempel på det är när de talar om vilken skådespelerska de ska välja till den kvinnliga huvudrollen i filmen de ska spela in, och hon som var skådespelerska i originalet kommer på tal, eller när de ska spela in en scen till den filmen och gör en exakt kopia av en scen som var med i originalet. Det var roligt, och man kände sig prioriterad och speciell för att man kände till det. Men det är ändå bara kuriosa.
Som jag nämnde i förra kolumnen, så har idealen och utgångspunkterna för hur alla människor tänkte ändrats radikalt sedan förra filmen. Även om tidsåldern är exakt den samma, och levnadsvillkoren i övrigt är ganska lika. Det är skönt att det är ändrat på det viset (det ålderdomliga tänkandet om exempelvis köns- eller rasskillnader var ganska påfrestande i den förra filmen), men det var nog oundvikligt för annars skulle den definitiv ha blivit totalsågad av publik och recensenter världen över. Trots att det ju faktiskt var så människor tänkte när det begav sig.
Något man kan känna efter att ha sett båda filmerna, är att det stereotypa i vissa karaktärers personlighetsdrag har blivit förstärkt eller förtydligat (Exempel på detta är Denhams girighet eller Darrows godhet). Jag har inget emot att man gör på det viset, jag ser det snarare som en trend i dagens filmindustri för att skapa mer humoristiska filmer och för att försäkra sig om att ingen åskådare får något om bakfoten. Men det var heller inte sämre i den första filmen, man förstod fortfarande vad det var för sorts personer som man hade att göra med. Kanske har vi i dagens samhälle blivit vana vid att få all information serverad på silverfat utan att själva behöva göra den minsta analys av vad som kan tänkas finnas under ytan. Helst ska de ju vara humoristiskt skildrat också.
En annan skillnad, som är mycket avgörande för hur vårt perspektiv på berättelsen har förändrats, är hur Darrow kommer att se på apan. I den första filmen är hon näst intill livrädd för den, och verkar hata den över allt annat på Jorden. Men i den nya filmen känner hon istället medlidande, vilket också var något jag efterfrågade i den förra recensionen. Det är nödvändigt att det är så för vår generation, om man säger så.
Men detta leder dock eventuellt fram till faktumet att Denhams klassiska slutreplik: "It was beauty killed the Beast" helt enkelt inte känns lika aktuell längre. Eller så gör den det ändå, det kanske är upp till var och en.
I alla fall, så var denna film helt klart roligare att se än den första om man vill ha någorlunda koll på historien om King Kong. Men den är tyvärr lite lång (berättelsen är utdragen på c:a 3 timmar, en berättelse som kanske inte hade behövt mer än halve den tiden), och det ger den ett minus. Skådespelarna utmärker sig dock, alla tre huvudskådespelare (Jack Black, Naomi Wats och Adrian Brody) är mycket talangfulla.
"King Kong" överraskar, men varken särskilt positivt eller negativt.
Innan jag såg den, så gissade jag att den svartvita filmen "King Kong" från år 1933 (regisserad av Merian C. Cooper och Ernest B. Schoedsack) skulle vara både sexistisk, aningen primitiv och rätt så våldsam. Dessa farhågor visade sig sedan stämma ganska väl med hur den sedan visade sig vara.
Filmen "King Kong" var inspirerad av den "förlorade världen"-genren, som var populär i början av 1900-talet. Böcker och berättelser som var populära under denna tid handlade ofta om just öar bebodda av diverse urdjur, samt fördomsfulla/romantiserande bilder av hur ursprungsbefolkningen levde och verkade. Allt detta finns representerat i filmen.
Detta är en period efter nationalromantikens slut, och det var även under denna period som många länder (däribland Tyskland) blev ännu mer intresserade av att beakta just det fosterländska och civiliserade. Man såg sig som speciella och såg ned på "de andra". Vad man särskilt såg ned på, var de som inte utvecklats alls, och som levde totalt annorlunda (primitivt) i jämförelse med vår egen livsstil. Jag skulle gissa att människornas lust och intresse att ta del av litterärt material och liknande inom detta område berodde på en allmänt utbredd lust att kunna se ned på och skratta åt de som inte kommit lika långt i utvecklingen som vi. Och även att kunna känna en stark stolthet över att (åtminstone på film) kunna fascinera och skrämma dessa med sina moderniteter (vapen etc.).
Filmen handlar om en filmregissör vid namn Carl Denham (Spelad av Robert Armstrong) som planerar att resa till en hittills oupptäckt ö någonstans i Söderhavet för att där spela in en film. Denham anar även att ön gömmer en hemlighet, och det är just den som han är särskilt förtjust i tanken på att fånga med sin kamera. Men han är girig, och anar att biljettintäkterna skulle öka med minst 50 % om det även fanns med en kvinna i filmen (något som alla andra i besättningen motsätter sig totalt). Han hittar dock ändå en fattig, vacker ung kvinna på stan, som han först räddar ur en knivig situation som hon hamnat i, och sedan lyckas värva till att delta i sitt projekt (hon heter i filmen Ann Darrow och spelas av Fay Wray). Därefter bär det av till ön.
På något vis lyckas en sjöman vid namn Jack Driscoll (Bruce Cabot) få Darrow att bli totalt förälskad i honom genom att dagarna i ända fälla sexistiska kommentarer om henne i hennes närhet.
Väl framme på ön sker först några skrattretande scener då infödingarna dansar i vad som visar sig vara en offerceremoni till den store Kong. En ung kvinna skall offras, men ceremonin avbryts när de får syn på västerlänningarna.
Här sker något i filmen som jag finner ganska märkligt. Darrow är med dem på expeditionen på ön, och blir av infödingarna kallad den "gyllene kvinnan". De vill byta till sig henne mot sex av sina egna kvinnor. Men varför skulle de finna en kvinna av ett helt annat utseende än vad de själva är vana vid, så oerhört mycket mer värdefull än en av sina egna kvinnor? Borde det i själva verket inte ha varit tvärtom, att de istället värnade om sina egna kvinnor? Jag klagar på bristande logik, och hybris för sin egen "ras". Jag tycker nästan det är på gränsen till en uppmuntring till rasism (Darrows drag är väldigt ariska).
Vad som dock förvånar mig i filmen, är animeringarna av apan och dinosaurierna på ön. Det är svårt att tro att man redan på 30-talet lyckats sätta ihop det så väl med specialeffekter och allt. Striderna (mellan apan och alla som attackerar apan) är våldsamma, och varar lääänge. Så länge att man (eller åtminstone jag) tappar intresset . Men det gjorde man kanske inte när filmen kom.
Filmen bygger även på temat "The Beauty and the Beast", och då kan man ju förstå att det är Darrow och apan man syftar på. Apan, som för övrigt verkar väldigt ensam, tämligen intelligent, och olyckligt kär i Darrow. Honom skall de tortera, föra från sitt hem, förlöjliga och sedan döda, för att sedan totalt strunta i att rättsskipa mot slutet (utan gör snarare motsatsen). Lite empati skulle inte ha skadat...
MEN det finns även något som jag vill lyfta fram i filmen, och det är faktiskt skådespelarinsatserna. Skådespelarna var alla oerhört skickliga, och särskilt Fay Wray tycker jag var lysande i sin roll som Darrow. Det var främst skådespelarna (och kanske manuset) som gjorde filmen intressant, inte apan och inte striderna och inte filosofin. Det hade kanske inte heller skadat om den varit lite kortare.
Åter Hitchcock - "The 39 Steps" ÄR spännande!
År 1935 hade denna spionthriller av Alfred Hitchcock premiär, vilket var under tiden då han fortfarande var verksam i Storbritannien. Snart (1940) skulle han dra vidare till Hollywood för att där fortsätta sin karriär. "The 39 Steps" har blivit framröstad till den 21:a bästa filmen gjord i Storbritannien någonsin.
Men det finns fler och roligare saker än så att berätta om filmen! För första fången får jag t.ex. själv ett riktigt smakprov på Hitchcocks svarta humor, som faktiskt är ett väldigt markant signum när det gäller just honom. Även om många skämt utstrålar 30-tal, och ofta förlöjligar kvinnor, så finner jag dem absolut roliga. Hans humor håller ända till idag.
Kanske är det på tiden att jag berättar mer om vad filmen egentligen handlar om, förutom att det är en thriller med temat spioneri? Jo, vad denna film alltså går ut på, är att en man vid namn Richard Hannay (spelad av Robert Donat) blir anklagad för ett mord som han inte alls har begått, och därigenom även indragen i en allvarlig spionhärva. Han måste därför bevisa sin oskuld genom att själv sätta dit de som verkligen begick mordet, och som även planerar att lämna ut viktiga statshemligheter om Storbritannien som nation. Detta kommer att innebära stora uppoffringar och många smarta idéer och lösningar från hans sida, något man kanske knappast väntar sig att en vanlig medborgare ska kunna producera så enkelt som Hannay. Men film är ju ändå film, och just det faktum att han är både väldigt verbal och väldigt skicklig, gör det väldigt spännande att följa hur det går för honom.
Mordet (som sker i hans lägenhet alldeles i början av filmen) är väldigt roligt att titta på, och så även följande mord och tragedier som inträffar i filmen. Jag vet inte om det från början var tänkt att verka roligt, eller om det var tänkt att dessa scener skulle vara helt seriösa och verkligen ha en skrämmande effekt på åskådarna. Om det var det senare av dessa alternativ, så måste jag tyvärr säga att effekterna har mattats av litegrann med tiden.
Det finns dock en hel del inslag i filmen som man med dagens perspektiv inte alls skulle anse trovärdiga, och som man kanske irriterar sig ganska mycket på under filmens gång (t.ex. att spioner överlämnar viktiga uppgifter via telefon, eller att de berättar om viktiga uppgifter för totala främlingar). Men detta är väl något man får stå ut med, de räknade nog inte med att folket 70 år senare skulle vara så nitiskt när filmen gjordes.
Men det finns dock en problemtik som återkommit i flera av de filmer som jag hittills har sett i mitt projektarbete (detta är den 5:e), och det är huruvidare det som påstås ha ägt rum eller vad någon påstår sig ha upplevt verkligen är sant eller inte. Förmodligen så var det från början inte alls tänkt som en thriller av det slaget, där man får för sig att huvudpersonen egentligen är schizofren och lider av vanföreställningar, men kanske är det även här det långa tidsintervallet från det att den spelades in till idag, som gör att det som händer i filmen inte känns riktigt verkligt.
Men i alla fall, det var faktiskt länge sedan jag såg en film som var så pass spännande som just denna. Och den får även ett stort plus av mig för att den samtidigt var mycket rolig - särskilt actionscenen med en helikopter som jagar den flyende Hannay över Scottlands bergsmark! Hitchcock ansåg faktiskt själv just denna film vara en av hans absoluta favoriter bland alla de han gjort, vilket jag tror att jag kan förstå varför. Härmed rekommenderar jag den till er.
"Taxi Driver" - En minst sagt väldigt intressant film
Om jag ska vara ärlig så vet jag inte hur pass allmänt känd den Amerikanska filmen "Taxi Driver" är bland folk i gemen, men hittills har jag inte träffat någon i min egen ålder som ens har känt till den. Den är i alla fall mitt nästa objekt för analys till det projektarbete jag nu genomför vilket handlar om äldre skräckfilmer och thrillers. Det enda jag själv egentligen visste om den innan jag såg den var att den är en mycket viktig del i den Amerikanska filmhistorien, och att den är känd som ett mästerverk.
Regissören till denna film är Martin Scorsese, och den spelades in så sent som år 1976. Enligt Dvd:ns förpackning så tillhör den genren thriller/drama, och jag kan hålla med om att det är en lämplig definition.
Den utspelar sig på gatorna New York, ofta bland hallickar och prostituerade, och huvudpersonen är den f.d. Marinkårsoldaten Travis Bickle som efter krigstjänstgöringen i Vietnam drabbats av sömnlöshet och depression. Han spelas av Robert De Niro, och en annan viktig skådespelare som dyker upp under filmens gång är Jodie Foster . Hon spelar den unga, prostituerade flickan Iris. Detta var hennes storfilmsdebut och även hennes stora genombrott.
Travis Bickle kan inte sova. Inte över huvud taget. Vad han istället roar sig med är att köra runt i staden nattetid som taxichaufför och att titta på porrfilm under dagarna. Och efter ett tag kommer han även att ägna sig åt sjukliga fantasier som går ut på att han är en slags övermänniska vars uppgift är att göra rent bland det "slödder" och löst folk som driver runt på gatorna om natten. Man får hela tiden följa med i hans tankegångar, och det är inte utan att man börjar likna dessa vid studenten Raskolnikovs ur Dostojevskijs "Brott och Straff". Det framgår i alla fall tydligt vad det är för en människa vi har att göra med (en kallblodig mördare...).
Det sker inte annat än att han växer sig starkare i sin övertygelse om att gå till handling, och han börjar träna sin kropp och sitt psyke inför det. Han införskaffar även ett stort antal pistoler och övar sig i prickskytte. Samtidigt får han kontakt med den unga prostituerade tjejen Iris, som han känner starkt för och vill befria ur den livssituation hon befinner sig i. Hon har rymt från sina föräldrar och har i stället blivit omhändertagen av hallickar. Han irriterar sig starkt över att det inte finns något slags trygghetssystem som gör att myndigheterna tvingas ingripa för att hjälpa henne, och bestämmer sig förmodligen därför för att mörda den nya presidenten. Men när hans försök till det misslyckas bestämmer han sig istället för att befria världen från de som håller Iris fången.
Det finns också en ganska rolig scen i filmen, åtminstone för oss som talar svenska! Den går ut på att denna (allmänt konstiga) Travis Bickle vill börja dejta en snygg tjej som han har spanat sjukligt mycket på under ett tag. Vad han gör som är konstigt förutom att han säger åt henne att alla de människor hon normalt sett umgås med är fel för henne, är att tar han tar med sig henne på vad som i filmen kallas "Dirty Movie". Detta är legitimt med porrfilm, men vad som var så speciellt med just denna film är att språket som talas är svenska! Åtminstone jag fick mig ett gott skratt. Tjejen tyckte däremot inte att det var så roligt, hon gick hem. Rätt åt honom!
Hur filmen sedan slutar är ett mycket omdiskuterat dilemma, det finns nämligen (minst) två sett att se det på. Det är många som har uttalat sig i frågan och skrivit avhandlingar om detta, men både regissören och manusförfattaren är ändå bestämda när det gäller på vilket sätt man borde tolka slutet. Jag tycker personligen att den tolkningen är väldigt extrem, men det är ändå (om man ska tro Wikipedia) en särskild fråga de (regissören och manusförfattaren) vill lyfta fram just genom detta. Nämligen den om varför brottslingar nästan hyllas som kändisar i det stora medieuppbåd som råder kring ett allvarligt brott. Men kanske var denna fråga mer aktuell under 70-talet? Eller mer aktuell i U.S. A än i Sverige?
Att denna film är skapad senare än de jag tidigare recenserat i denna blogg märks tydligt. Vad som är allmänt acceptrat att visa är nu mycket mer än vad det var förut, än t.ex. bara c:a 15 år tidigare då "Rosemary's Baby" hade premiär. Folkets syn på våld och framförallt sexualitet verkar ha ändrats tydligt under bara dessa år, det är nu mer accepterat hos folket, helt enkelt. Även språkbruket har blivit grövre, men det kanske även beror på miljön där filmen utspelar sig.
Så till sist, vad tycker jag om filmen? Jo, jag tycker faktiskt att den är helt ok, men den nådde tyvärr inte upp till de förväntningar jag byggt upp av allt det jag hört och läst kring den. Tyvärr. Kanske har lite luft gått ur den med tiden, och kanske betedde sig Robert De Niro lite för sjukligt i sin roll som psyksjuk. Och jag vill inte klaga på att den är för lång, men ibland blev man kanske aningens aning led på den. Men jag vill absolut inte säga att filmen inte är välgjord, för det är den, och jag vill ge särskilt mycket beröm åt filmmusiken, som hela tiden stämmer så himla väl överens med resten av filmen!
"Rosemary's Baby" - Ett mästerverk?
Mitt senaste val av film att recensera till mitt projektarbete är Roman Polanskis "Rosemary's Baby" (1968). Det är en film som blivit rosad av kritiker genom alla tider, och som många säkert känner igen namnet på, men som jag tror det är desto färre som verkligen har sett. Det är nu första gången jag här recenserar en film av en annan regissör än Hitchcock, och därför kommer jag försöka göra lite jämförelser emellan dessa filmskapare
"Rosemary's Baby" är baserad på en roman med samma namn av Ira Levin. Den utspelar sig i 60-talets New York, och handlar om ett nygift ungt par som flyttar in i en lägenhet tillsammans. Mannen, Guy Woodhouse (spelad av John Cassavetes) är skådespelare och kvinnan, Rosemary (spelad av Mia Farrow), är hemmafru. Huset vilket lägenheten befinner sig i är gammalt, och ger ofta ifrån sig tecken på att verka allmänt skumt och hemsökt. Som grannar får de ett äldre par vilka de snart börjar dela mycket av sin tillvaro med. Även de är allmänt skumma, eller skumt trevliga i alla fall. Det unga paret Woodhouse önskar inget hellre än att få ett barn tillsammans.
Enlig både Wikipedia och fodralet till Dvd:n, så är "Rosemary's Baby" en film inom genren för skräckfilm. Enligt de fördomar jag sedan länge byggt upp om filmen, och vad jag tidigare hört om den, så skulle den också vara fruktansvärt läskig, men (tyvärr) gick alla dessa förhoppningar (åtminstone för mig) i kras när jag såg den. Den var, enligt dagens mått mätt, inte läskig, utan snarare en slags thriller om huruvidare det mänskliga psyket ibland spelar oss ett spratt. Inslag som säkert på den tiden räknades som läskiga ser man nu på med nya ögon. Till skillnad från Hitchcock som bygger upp läskiga stämningar, så vet man i denna film inte riktigt om det som händer verkligen händer eller om det bara är rena fantasier.
Bara för att det som en gång var menat att vara läskigt inte längre uppfattas som lika läskigt, så betyder det inte att filmen inte längre är sevärd, snarare tvärtom! Den var från början väldigt välgjord, och det är något som alltid håller i längden. Den kan sedan emellanåt även vara ganska rolig, eller åtminstone underhållande... Eller i alla fall långt ifrån tråkig..! Det händer mycket, och man blir själv engagerad i handlingen. Även skådespeleriet är bra, och filmen fick dessutom en Oscarsnominering för bästa manus (det var för övrigt något som gav Polanski mer respekt som filmregissör i Hollywood).
När man ser filmen ur ett jämlikhetsperspektiv är det svårt att förstå ett den spelades in så sent som år 1968. Det känns ändå som ett årtal som ligger relativt nära vår egen tid, och man förväntar sig inte en familj där allt hushållsmässigt ansvar ligger på kvinnan och ofta sker på mannens beställning, och där alla viktiga beslut fattas av mannen.
Så vad filmen egentligen går ut på, är att Rosemary får för sig att hennes man försöker rädda sin halvdanna karriär som skådespelare genom att lova deras spädbarn till vad som skulle vara en satanistisk sekt med sitt fäste i huset. Om en människa har en sådan uppfattning är det inte svårt att räkna ut att det inte blir särskilt lätt för den att göra sig förstådd i samhället, eller att få folk att inse att hennes barn och hon själv behöver räddas.
Vad som för övrigt kan vara intressant och värt att veta om Roman Polanski är att han föddes i Polen under 30-talet. Och förutom denna mycket välkända film har regisserat mästerverket "Pianisten" för vilken han även erhöll en Oscar för bästa regi. Under 70-talet hände dock något som gjorde att hans karriär i Hollywood fick ett abrupt slut, då han blev (på sannolik grund) anklagad för sexuellt umgänge med minderårig. Han blev då tvungen att fort som blixten fly landet, och har sedan dess varit bosatt i Frankrike, där han blev antagen som medborgare.
Och åter till filmen; - skall den räknas som att mästerverk? Tja, varför inte? Den är i alla fall riktigt bra!
Hitchcocks "Repet" är mycket bra.
Detta är alltså den andra filmen jag nu ger mig i kast med att försöka beskriva och recensera i mitt projektarbete om tidiga skräckfilmer och thrillers, men redan innan jag sätter igång med det vill jag gärna berätta hur bra och hur (ur många perspektiv) välgjord den faktiskt är. Den skiljer sig mycket från den förra filmen jag recenserade, "Psycho", och jag kommer nedan att se på den ur flera olika perspektiv, och lyfta fram vad jag tycker var viktigt och slående i den.
Men vad är det då för en film? - Jo, filmen "Repet" är den absolut första färgfilmen som Hitchcock gjorde, och den kom år 1948. Ämnet i filmen är ett ungt, manligt par (Philip och Brandon) som har tolkat Nietzsches teorier om övermänniskan som så, att de fått för sig att de i egenskap av intellektuella och framgångrika människor har rätt att döda/göra sig av med lägre stående/onödiga personer. De genomför alltså ett kallblodigt mord i början av filmen, något de beskriver som väldigt kreativt och njutningsfullt, och även som det "perfekta mordet". De verkar se mördandet i sig som en konstform. "Men varför måla en vacker tavla om man inte ska hänga upp den?" undrar en av huvudkaraktärerna, och det kan man faktiskt säga är precis vad de gör, då de placerar den döde mannen i en kista och dukar upp till fest på den, för att sedan bjuda hem den dödes släkt och vänner på middag.
Vad som är uppseendeväckande med filmen, är att den verkar vara inspelad i ett enda svep, som en teater, och att allt sker under samma kväll i männens gemensamma lägenhet. Detta är man inte van vid, och det låter kanske som ett väldigt tråkigt koncept när man först hör det beskrivas, men jag kan verkligen intyga att så inte är fallet. Just känslan av att allt skulle kunna vara ett skådespel förhöjer verkligen både stämningen och äktheten, och man märker hur skådeselarnas sinnen är extremt skärpta under de långa tagningarna. Dessa tagningar är runt c:a åtta minuter vardera (vilket är väldigt uppseendeväckande), och detta tillsammans med att det är inspelat just på en och samma plats bidrar till att filmen anses vara en av Hitchcocks mest experimentella.
Filmen är uppbyggd på en verklig händelse, då två män utförde precis samma sak som männen i filmen gjorde. Dessa män hette Leopold och Loeb, och de var även ett homosexuellt par. När Hitchcock gjorde filmen ville han såklart att historien skulle beskrivas så riktigt som möjligt, men i och med 40-talets strängare syn på homosexualitet var detta långt ifrån en självklarhet att kunna visa på biodukarna. Rent språkmässigt framstår männen därför för det mesta enbart som goda vänner, men om man ser till deras kroppsspråk är agerande gentemot varandra ligger det mycket närmare till hands att rubricera deras relation som ett kärleksförhållande. Enligt Wikipedia var båda de manliga skådespelarna plus manusförfattaren faktiskt gay i verkliga livet.
Vad åtminstone jag tycker var väldigt framträdande i denna film, till skillnad från "Psycho", är att dåtidens könsroller framgår så oerhört tydligt. Det är mest männen som för konversationen (och då talar de om filosofier och vetenskapliga teorier), medan kvinnorna (om de ens talar) mestadels talar om alldagliga saker såsom sjukdom, kläder och hushållsbestyr. De framstår mest som prydliga smycken för en lyckad afton. När man ser efterlikningar av 40-talet och liknande i nutida produktioner så är känslan av denna intellektuella underlägsenhet inte alls lika autentisk och påträngande som jag upplevde den i den här produktionen. Beakta att detta inte alls tillhör de centrala delarna i filmen.
Så vad finns det då mer att säga om filmen? - Jo, som jag sa i början: den är väldigt, väldigt bra och framför allt intressant. I och med att den faktiskt är i färg så skulle jag säga att den är lättare att se än hans tidigare filmer. Och att sedan hela filmen var uppbyggd som ett uppspel av en teater var väldigt inspirerande - jag förstår inte varför man inte gjort just teaterproduktioner av den här filmen tidigare. Absolut vill jag rekommendera den här filmen!
Hitchcocks "Psycho"
Detta är min första recension i mitt projektarbete om 1900-talets tidiga skräckfilmer och thrillers, och som rubriken antyder kommer jag här att presentera en av regissören och producenten Alfred Hitchcocks mest kända och omdiskuterade filmer, nämligen "Psycho". Jag kommer även att försöka smyga in en del fakta om personen Hitchcock här och var, i försök att ge en så överskådlig bild av både filmen och den tidens villkor för filminspelning som möjligt.
"Psycho" (1960) är en svartvit klassiker, och en av Hitchcocks absolut mest kända filmer. Den räknas inom genren spänning/skräck. Då den hade premiär var Hitchcock 60 år och hade många filmer bakom sig, men frågan är hur långt han hade kunnat komma utan sin fru Alma Reville, som redan under 20-talet (då de träffades) gett honom tips och idéer och med tiden utvecklats till både hans regiassistent och medproducent.
Filmen "Psycho" är byggd på en roman med samma namn av Robert Bloch. Den utspelar sig i samtidens USA, och börjar i en stad i Arizona där Marion Crane (Janet Leigh) möter sin älskare Sam Loomis (John Gavin) i ett hotellrum under en alldeles för kort lunchrast. Tillsammans har de storslagna drömmar, och särskilt Crane verkar inte ha någon gräns för hur långt hon tänka sig att gå för att få dessa att gå i uppfyllelse, inte ens en försnillning från hennes eget jobb på en på den tiden enorm summa pengar verkar för henne orimlig...
Vad som sker (efter den s.k. "försnillningen) är i alla fall att hon måste fly, och under sin flykt tar hon in på ett litet motell vid vägkanten som drivs av den (åtminstone till en början) sympatiske Norman Bates. Det är vad som sedan sker på hotellet som är det väsentliga i filmen, däribland den inom filmvärlden mycket omdiskuterade och beundrade s.k. "Duschscenen". Kanske förstår man redan av scen-namnet vad det handlar om, kanske inte, men för att vara så tydlig som möjligt är det alltså ett knivmord som sker i en dusch (den anses av många vara mycket skrämmande...).
Hitchcock är berömd för sina psykologiska thrillers och skräckfilmer på grund av alla de oerhört spänningsfyllda situationer och stämningar han lyckas bygga upp och hålla vid liv under större delen av filmen. Det var bland annat det som var så revolutionerande med hans filmer då de kom, tillsammans med alla hans nya tekniker och idéer för skaparprocessen och utformningen. Dessa s.k. spänningsscener i "Psycho" återkommer ofta, och i efterhand läste jag (på Wikipedia) om att bara "duschscenen" tagit en vecka att spela in, och att den filmats ur mellan 71 och 78 vinklar. Kanske säger detta inte så mycket till en måttligt filmintresserad ungdom idag, men tydligen så ränkas det som ett mycket väl tilltaget arbete.
Snart blir Crane såklart saknad av både sin syster och sin älskare, samt av sin chef som saknar sina pengar. En privatdetektiv kopplas in i fallet för att leta rätt på henne, och till slut dras även systern och älskaren in i en förvirrad jakt på vad man antar är en hänsynslös mördare. I slutet förstår man även anledningen till att många av Hitchcocks filmer brukar kallas psykologiska thrillers (något som förmodligen även det var nytt i den tiden inom vilken han främst verkade): Upplösningen är inte självklar, och det finns flera sätt att se på saken, både realistiska och orealistiska. Inte ens en psykologs slutplädering behöver stämma, och ett psyke kan vara så oerhört mycket mer invecklat än vad man är van vid på film, både innan och efter det att han, Hitchcock, hade sin storhetstid.
