Angel - En Filmmiss med Hybris
Filmen Angel – Eller Hennes Envisa Hjärta som titeln är översatt till i Sverige, handlar om den fiktiva författarinnan Angel Deverells framgång och fall. Filmen utspelar sig under den första hälften av 1900-talet (ung. 2:a världskriget), och är från början skriven av författaren Elizabeth Taylor i boken ”Real Life of Angel Deverell” .
Berättelsen om Angel (spelad av Romola Garai) börjar när hon i skolan tvingas läsa en egen uppsats inför sin klass och blir hånad av sin fröken, och leder fram till att hon skriver den ena bästsäljande romanen efter den andra och kan flytta in i sin barndoms drömherrgård med ett stort antal egna tjänare. Under hela den perioden blir inte bara de som befinner sig i hennes närhet utan även filmpubliken, plågad av hennes envisa snobbighet och gnälliga ton. Tråkigt nog är de enda som tycks lida av det publiken.
De andra verkar finna sig i det – förlaget vill ju sälja hennes böcker och hennes tjänarinna tycks vara förälskad i henne. Även detta icke-tillrättavisande av henne blir ett irritationsmoment. Hon pratar mycket om att hon inte vet vad som är hennes drömmar och vad som är hennes verklighet, men denna fråga, plus det osannolika faktum att hon kan producera den ena romanen efter den andra i snabb takt utan att ens själv gilla att läsa böcker, känns så suddigt i förhållande till hennes person att man undrar om hon gör det bara för uppmärksamhetens/hämndens skull.
Hennes kärleksaffär med en konstnär vars tavlor ingen gillar utom hon själv förefaller vara klyschornas klyscha, bortsett från att det aldrig blir riktigt klart för mig huruvida de verkligen älskar varandra eller inte (svaga skådespelarinsatser?). Han är vacker och hon är vacker och enbart en blick förtäljer vart det hela slutar. Förutom att han lämnar henne för att åka ut i kriget och kommer tillbaka ett ben fattigare. Därpå hänger sig med krigets fasor bultande inom sig.
Snyft.
Men sedan slog det mig: tänk om Angel varit en man istället? Hur hade man då reagerat på hans hybris och storslagna drömmar om framtiden? Och att han likt en fabrik producerade fenomenala romaner? Är det kanske därför man från början väljer att inte gilla denna film, bara för att man inte är van vid att se en flicka ta för sig av världen på egenbestämda villkor? Och särskilt inte under tidigt 1900-tal? Först i efterhand förstår jag att det var precis detta dåliga uppförande och osmakliga beteende som behövdes för en flicka att slå sig fram i det manssamhälle som då rådde.
Tanken att filmen är ett experiment från producenternas sida slår mig även. Hur skulle publiken reagera på att se en sådan sak som en flicka med självförtroende som vill bli något utan att niga och slicka allt för många fötter? Göra något som man vanligtvis räknar med att bara en man kan göra?
Det är inte lätt att få medlidande för Angel, även om det kanske är tänkt att man ska få det. Om man hade haft det så skulle förmodligen filmen som helhet blivit mer genomlidlig. Kanske beror detta även på mindre bra rolltolkningar. Jag kan knappast påstå att jag är särskilt nöjd med skådespelarna, de gör sig ofta skyldiga till överspel utan vidare teknik.
Jag har dock svårt att veta huruvida jag ska rekommendera denna film till er eller inte. Jag vill ju verkligen inte att ni ska se en dålig film (vilket detta faktiskt är), men samtidigt vill jag inte att man ska förkasta detta finurliga experiment med dagens jämställdhet även om det inte är så pass skickligt gjort som man skulle önska. Detta skulle kunna vara en anledning för mig att rekommendera filmen.
Berättelsen om Angel (spelad av Romola Garai) börjar när hon i skolan tvingas läsa en egen uppsats inför sin klass och blir hånad av sin fröken, och leder fram till att hon skriver den ena bästsäljande romanen efter den andra och kan flytta in i sin barndoms drömherrgård med ett stort antal egna tjänare. Under hela den perioden blir inte bara de som befinner sig i hennes närhet utan även filmpubliken, plågad av hennes envisa snobbighet och gnälliga ton. Tråkigt nog är de enda som tycks lida av det publiken.
De andra verkar finna sig i det – förlaget vill ju sälja hennes böcker och hennes tjänarinna tycks vara förälskad i henne. Även detta icke-tillrättavisande av henne blir ett irritationsmoment. Hon pratar mycket om att hon inte vet vad som är hennes drömmar och vad som är hennes verklighet, men denna fråga, plus det osannolika faktum att hon kan producera den ena romanen efter den andra i snabb takt utan att ens själv gilla att läsa böcker, känns så suddigt i förhållande till hennes person att man undrar om hon gör det bara för uppmärksamhetens/hämndens skull.
Hennes kärleksaffär med en konstnär vars tavlor ingen gillar utom hon själv förefaller vara klyschornas klyscha, bortsett från att det aldrig blir riktigt klart för mig huruvida de verkligen älskar varandra eller inte (svaga skådespelarinsatser?). Han är vacker och hon är vacker och enbart en blick förtäljer vart det hela slutar. Förutom att han lämnar henne för att åka ut i kriget och kommer tillbaka ett ben fattigare. Därpå hänger sig med krigets fasor bultande inom sig.
Snyft.
Men sedan slog det mig: tänk om Angel varit en man istället? Hur hade man då reagerat på hans hybris och storslagna drömmar om framtiden? Och att han likt en fabrik producerade fenomenala romaner? Är det kanske därför man från början väljer att inte gilla denna film, bara för att man inte är van vid att se en flicka ta för sig av världen på egenbestämda villkor? Och särskilt inte under tidigt 1900-tal? Först i efterhand förstår jag att det var precis detta dåliga uppförande och osmakliga beteende som behövdes för en flicka att slå sig fram i det manssamhälle som då rådde.
Tanken att filmen är ett experiment från producenternas sida slår mig även. Hur skulle publiken reagera på att se en sådan sak som en flicka med självförtroende som vill bli något utan att niga och slicka allt för många fötter? Göra något som man vanligtvis räknar med att bara en man kan göra?
Det är inte lätt att få medlidande för Angel, även om det kanske är tänkt att man ska få det. Om man hade haft det så skulle förmodligen filmen som helhet blivit mer genomlidlig. Kanske beror detta även på mindre bra rolltolkningar. Jag kan knappast påstå att jag är särskilt nöjd med skådespelarna, de gör sig ofta skyldiga till överspel utan vidare teknik.
Jag har dock svårt att veta huruvida jag ska rekommendera denna film till er eller inte. Jag vill ju verkligen inte att ni ska se en dålig film (vilket detta faktiskt är), men samtidigt vill jag inte att man ska förkasta detta finurliga experiment med dagens jämställdhet även om det inte är så pass skickligt gjort som man skulle önska. Detta skulle kunna vara en anledning för mig att rekommendera filmen.
Kommentarer
Trackback
