En Geishas Memoarer - En mörk värld svept i rosa silke
Filmen handlar om en Geishan Sayuri (spelad av Zhang Ziyi) som jobbar i den Japanska staden Kyotos största Geishadistrikt under början av 1900-talet. Hennes memoarer sträcker sig tillbaka till dess att hon var nio år och blev såld till ett ”glädjehus” av sin familj som hade dåligt med pengar, fram till dess att hon blir skolad till geisha och vad som händer därnäst. De når upp till oanade berättarhöjder. Som västerlänning känner man i allmänhet nog inte till de gamla japanska geishasederna och vad en geisha egentligen gör, men det är något denna film lär ut.
Som sagt, mina förväntningar var på topp inför att jag skulle se denna film – vad brukar då inte ligga närmast till hands om inte en stor besvikelse? I smyg hade jag även laddat för det, men det visade sig vara totalt icke nödvändigt. För filmen var fantastisk och fängslande rakt igenom! Man blev stilla insvept i ett pastellartat och skirt ljus där flickornas läppar lyste klara, och kände sig som en besökare i en värld där ljusen innanför minsta vasshus lyste med större värme än den glöd våra engångsgrillar någonsin kommer kunna erbjuda.
Jag trodde i och för sig att den skulle vara på japanska, och blev lite förvånad när det visade sig att skådespelarna talade på smått bruten engelska. Eftersom jag är ett stort fan av det japanska språket så blev jag först aningen besviken men det gick över tämligen fort. Det var snarare som om man lade märke till varje ord mycket mer när det uttalades långsammare och med annan betoning än vad man är van vid. Språket fick en poetisk touch, kan man säga.
En geisha får inte ha en egen vilja, men har hon tur så slipper hon otur – dvs. att bli såld till eller få en s.k. danna som hon inte älskar. En danna fungerar ungefär som en make till geishan, men han kan aldrig få henne för sig själv mer än till hälften. Resten av tiden är hon fortfarande den glädjeflicka som hon är skolad till att vara.
Som ni kanske märker – kvinnosynen är inte av dagens mått. Det är rent av chockartat att man kunnat se människor på det sättet och att det var så naturligt för så kort tid sedan som 40-talet, och jag undrar hur mycket av dessa seder som finns kvar i Japan idag med tanke på just detta korta tidsintervall. Sedan kom kriget till japan – mycket kultur och många människor bombades till spillror och många kimonos brann upp i efterföljande lågor. Men skulle det gå att återuppbygga det som varit? Skulle Sayuris skönhet och auktoritet som den mäktigaste geishan i hela sitt gamla distrikt fortsätta att vara respekterad även i den nya värld som nu skulle bli med inte bara japanska kunder utan även köpstarka amerikaner? Kommer Sayuri, som har svårt att bortse från sin vilja att vara nära den man hon älskar, till slut att kunna finna sig i vad som krävs av henne i ett önskningslöst liv som geisha?
Det vill jag inte avslöja – det vill jag att ni söker svar på själva! Se denna film helt enkelt, om ni inte redan gjort det!
Angel - En Filmmiss med Hybris
Berättelsen om Angel (spelad av Romola Garai) börjar när hon i skolan tvingas läsa en egen uppsats inför sin klass och blir hånad av sin fröken, och leder fram till att hon skriver den ena bästsäljande romanen efter den andra och kan flytta in i sin barndoms drömherrgård med ett stort antal egna tjänare. Under hela den perioden blir inte bara de som befinner sig i hennes närhet utan även filmpubliken, plågad av hennes envisa snobbighet och gnälliga ton. Tråkigt nog är de enda som tycks lida av det publiken.
De andra verkar finna sig i det – förlaget vill ju sälja hennes böcker och hennes tjänarinna tycks vara förälskad i henne. Även detta icke-tillrättavisande av henne blir ett irritationsmoment. Hon pratar mycket om att hon inte vet vad som är hennes drömmar och vad som är hennes verklighet, men denna fråga, plus det osannolika faktum att hon kan producera den ena romanen efter den andra i snabb takt utan att ens själv gilla att läsa böcker, känns så suddigt i förhållande till hennes person att man undrar om hon gör det bara för uppmärksamhetens/hämndens skull.
Hennes kärleksaffär med en konstnär vars tavlor ingen gillar utom hon själv förefaller vara klyschornas klyscha, bortsett från att det aldrig blir riktigt klart för mig huruvida de verkligen älskar varandra eller inte (svaga skådespelarinsatser?). Han är vacker och hon är vacker och enbart en blick förtäljer vart det hela slutar. Förutom att han lämnar henne för att åka ut i kriget och kommer tillbaka ett ben fattigare. Därpå hänger sig med krigets fasor bultande inom sig.
Snyft.
Men sedan slog det mig: tänk om Angel varit en man istället? Hur hade man då reagerat på hans hybris och storslagna drömmar om framtiden? Och att han likt en fabrik producerade fenomenala romaner? Är det kanske därför man från början väljer att inte gilla denna film, bara för att man inte är van vid att se en flicka ta för sig av världen på egenbestämda villkor? Och särskilt inte under tidigt 1900-tal? Först i efterhand förstår jag att det var precis detta dåliga uppförande och osmakliga beteende som behövdes för en flicka att slå sig fram i det manssamhälle som då rådde.
Tanken att filmen är ett experiment från producenternas sida slår mig även. Hur skulle publiken reagera på att se en sådan sak som en flicka med självförtroende som vill bli något utan att niga och slicka allt för många fötter? Göra något som man vanligtvis räknar med att bara en man kan göra?
Det är inte lätt att få medlidande för Angel, även om det kanske är tänkt att man ska få det. Om man hade haft det så skulle förmodligen filmen som helhet blivit mer genomlidlig. Kanske beror detta även på mindre bra rolltolkningar. Jag kan knappast påstå att jag är särskilt nöjd med skådespelarna, de gör sig ofta skyldiga till överspel utan vidare teknik.
Jag har dock svårt att veta huruvida jag ska rekommendera denna film till er eller inte. Jag vill ju verkligen inte att ni ska se en dålig film (vilket detta faktiskt är), men samtidigt vill jag inte att man ska förkasta detta finurliga experiment med dagens jämställdhet även om det inte är så pass skickligt gjort som man skulle önska. Detta skulle kunna vara en anledning för mig att rekommendera filmen.
Nim's Island - Sockersött i Söderhavet
Författaren till dessa äventyrsböcker heter även hon Alex Rover (spelad av Jodie Foster), och genom en tillfällighet får Nim mailkontakt med henne. Plötsligt blåser det upp till storm, samtidigt som Nims pappa är ute till sjöss. Nim misstänker att han är i fara, och ber därför Alex Rover att ta sig till ön i hopp om att författaren skall ha samma äventyrliga styrka som hennes fiktiva hjälte.
Om handlingen vore så pass enkel vore den kanske något att satsa att göra film på, för miljön är vacker och idén om en egen paradisö får förmodligen alla barns hjärtan att klappa extra hårt. Men lägg sedan till ett kryssningsfartyg med tjocka turister som vill exploatera ön precis samtidigt som detta sker, att författaren har världsrekord i antalet fobier och att en outtalad kärlekshistoria tydligen äger rum under hela denna kamp, och man får en osammanhängande soppa utan riktigt substans eller fokus på vad filmen egentligen handlar om. Och det är synd.
Men det finns många söta animationer av djur med i filmen som säkerligen gillas av barn och säkert även många äldre med. Och sedan är den faktiskt väldigt rolig. Det finns även många vackra vyer med i den, sådana som gör att man själv börjar drömma om en egen ö (fast självklart med både internet, linbanor och ett skepp som kommer lastat med varor varje månad).
Tyvärr så är detta inte en film som jag vill rekommendera. Det känns som om sammanträffandena är för många och verklighetsrelevansen alldeles för usel. Ok, det är en barnfilm, då är detta kanske tillåtet. Men jag måste erkänna: Jag tror jag hade blivit stormförtjust i denna film, bara det kunnat erbjuda en mer autentisk känsla!
Mitt Afrika - ett 80-talsaktigt kvinnoporträtt
De som levde under 80-talet har säkert hört talas om det romantiska dramat ”Mitt Afrika”. Den handlar om den danska författarinnan Karen Blixen och hennes liv och kom år 1985. Den utspelar sig mestadels i Afrika, där hon tillbringade en stor del av sitt liv och hade en egen farm som hon drev tillsammans med sin make.
Karen Blixen (eller Karen von Blixen som hon ibland kallas i filmen) skrev böcker som ”min Afrikanska farm” och ”Babettes Gästabud”, och var medlem i Danska Akademien sedan den grundades år 1960. Enligt Wikipedia skrev hon ibland under pseudonymen Isak Dinesen.
I filmen är hon utmärkt gestaltad av Meryl Streep, och skaffar sig under sin tid i Afrika även en älskare som spelas av Robert Redford (Kan man tänka sig en mer romantisk skådespelarkombination i en film?). Det är dock tyvärr litegrann som om filmen är uppbyggd kring just denna romans, vilken jag inte ens har kunnat finna fakta kring om den ens existerat eller inte. Men den handlar även om hennes liv, och hur det kunde vara att leva i en koloni i Afrika under början av 1900-talet. Jag kan bara tillägga att Robert Redford INTE spelar infödd afrikan, utan en slags europeisk man som var ganska kringdrivande på den afrikanska vischan.
Vad mer jag tänkte på när jag såg denna film var att den utstrålade väldigt mycket 80-tal. Man kan nästan påstå att det var ett typiskt 80-talistiskt kvinnoporträtt. Vad jag menar med detta är att jag tycker kvinnoporträtt i filmer från just 80-talet ofta kan ge en ganska överdrivet stark och modig bild av kvinnan i centrum. T.ex., hur trovärdigt är det att en människa (Karen Blixen) ger sig in i ett slagsmål med en lejoninna på jakt mitt i öknen i den Afrikanska natten bara för att rädda en skadad ko?
Men ska man då se denna film eller inte? Jag ställer mig faktiskt lite tveksam till den frågan.Jag tycker tyvärr inte ens att kärlekshistorien huvudrollerna emellan lyckas övertyga särskilt bra.Och vissa moment kan ibland verka lite överdrivet klyschiga (T.ex. när hon ska hjälpa ”sin” stam av afrikaner till att få ett eget område att bo på när den vite ledaren vill köra bort dem. Hon går då ner och ber denna man på sina bara knän). Men om man är intresserad av antingen Karen Blixen eller hur det kunde se ut på en koloni i Afrika under början av 1900-talet så kan det nog vara väldigt givande att se denna film.
Bergmans "Ansiktet" svår att rubricera
Egentligen var jag på jakt efter klassikern "Frankenstein's Monster" från 1931 till detta tillfälles uppdatering av bloggen, och till min nya projektidé att jämföra gamla filmer med nyutkomna varianter på dem. Men då min standarduthyrningsbutik Casablanca på Sveavägen inte visade sig förfoga över denna, resulterade det i att den närmaste planeringen av mitt projektarbete mer eller mindre föll i spillror. Så jag fick helt enkelt gå ner på knäna och ägna lång tid åt att krypa runt bland alla hyllorna och rekognosera i jakt på ett annat objekt för undersökning, och bestämde mig till sist för att använda mig av idé jag fått för ganska länge sedan. Nämligen att skriva om en svensk film (hittills har det bara blivit brittiska eller amerikanska), och vad passar i så fall bättre än en film av vår svenska stolthet Ingmar Bergman?!
Den Bergmanfilm jag fastnade för, och som verkade någorlunda lämplig till mitt projektarbete var "Ansiktet", inspelad 1958 (beakta härmed att den är svartvit). Filmgenren skall enligt baksidan på DVD:n vara drama, men många av inslagen i den kan sannoligen beskrivas som antingen skräckromantiskt betonade eller ockulta. Den utspelar sig under en julikväll c:a 100 år tidigare, år 1846, och handlar om ett följe innehållande bl.a. en magiker/hypnotisör och hans mormor som är häxa. Dessa kommer till Stockholm för att uppträda och tjäna pengar, och hjälpa folket med diverse åkommor som de säger sig ha medicin emot.
Första natten bor de på en malmgård utanför Stockholm, och umgås där bl.a. med föreståndaren för denna, samt ett medicinalråd och en polismästare som är på tillfälligt besök. Dessa är starka motståndare till vad de kallar "hokus pokus", och motsätter sig därför det besökande följet mycket stark. De blir som två lag som tävlar mot varandra om vilka som har rätt och är starkast.
Magikern, eller Herr Vogel som han kallas, spelas av Max von Sydow. Han låtsas till en början att han är stum, och blir därmed starkt förlöjligad av de som motsätter sig deras idéer, vilka anser sig ha rättigheten att behandla lägre stående människor hur de vill. Mormodern, spelad av Naima Wifstrand, smyger runt på platsen i smutsiga kläder och med en stor säck, och berättar både det ena och det andra som verkar uppseendeväckande och märkligt för olika människor hon möter. Hon är ganska rolig, fast på ett svart sätt, när hon antingen tröstar eller skrämmer livet ur folk. Magikerns fru (spelas av Ingrid Thulin) är även hon med i showen, men är då utklädd till man och kallas Herr Aman. Medicinalrådet heter Vergérus, och är väl den av motståndarna till "patrasket" som har allra bitskast uppsyn. Han råkar ut för en minde trevlig upplevelse fram mot slutet, vill jag bara säga.
Ibland kan skådespelarna i filmen kanske tyckas vara lite överdramatiska i sitt sätt att uttrycka sig. Detta medför att de ser ganska roliga ut när de spelar t.ex. dödssjuka eller förälskade. Men kanske är det bara så jag uppfattar det, eftersom jag inte är van vid att recensera svensk film från denna tidsperiod, utan har vant mig vid filmer från engelsktalande länder. Kanske uppfattar man saker och ting, t.ex. gester, starkare när de är på ens eget modersmål.
Andra skillnader jag uppfattade mellan denna svenska film och de amerikanska eller brittiska, var att denna kanske var lite mindre storslagen i sin framtoning, och lite mer naturnära. Kanske även lite närmare människan.
När jag söker fakta om just den här filmen på bl.a. Wikipedia, så finns det verkligen inte mycket av värde - när man läser vilka filmer Bergman gjort som står i kronologisk ordning så står t.ex. denna inte ens med. Över huvud taget så står det väldigt snålt tilltaget om Bergman på den svenska sidan av Wikipedia, men många gånger mer på den engelska. För att inte tala om många andra länder i och utanför Europa. Jag tycker det visar ganska tydligt på vad man ofta hör sägas när det gäller Bergman - nämligen att han var mycket mer uppskattad och hyllad utomlands än här i sitt hemland.
Men vad jag ville veta egentligen - genom att läsa fakta om filmen - var vad Bergman befann sig i för sinnesstämning när han gjorde den. Jag vet sedan tidigare att han led av dödsångest och var allmänt rädd för spöken, vilket var något jag tycker han gestaltade väldigt väl just här. Men jag kan inte säga att detta var ett personligt kall hos honom till att göra filmen precis så som den blev, även om jag gärna vill tro att det var så. Det enda jag funnit att han sagt om just denna film är att han litegrann hade föreställt sig den som en erotisk pjäs, där alla blev som galna av lust och kärlek när följet kom till gården. Detta tycker jag i och för sig stämmer väl, men samtidigt förstår jag inte riktigt meningen med detta. Jag ser det verkligen inte som det huvudsakliga temat i handlingen, utan snarare som en krydda som var överflödig.
Men så till min slutgiltiga åsikt om filmen som helhet: jag tycker den var ganska bra men lite förvirrande. Det kändes som om den hade två teman som på något obehagligt vis nästlade sig in i varandra utan att egentligen riktigt ha med varandra att göra. Och det kunde ibland bli lite segt i handlingen, och kanske lite svårt att förstå allt.
