"Frankensteins Förbannelse" - spännande och verkligt skrämmande
Ni har säkert alla läst eller hört talas om Mary Shelleys skräckromantiska berättelse om hur vetenskapsmannen Frankenstein satte ihop likdelar och skapade ett monster. Detta är en filmatisering gjord på denna berättelse, inspelad år 1957 (beakta att detta dock inte är den första filmatiseringen, den första kom så tidigt som 1931 men den har jag tyvärr inte lyckats få tag på så jag får nöja mig med att recensera denna istället). Filmen är i färg och är regisserad av Terrence Fisher. Jag kommer sedan även att jämföra denna med en mer samtida filmatisering av Frankenstein (närmare bestämt Mary Shelley's Frankenstein Från 1994).
Filmen utspelar sig i England i mitten på 1800-talet, och handlar om den unge baronen Victor Frankenstein (spelad av Peter Cushing). Hans båda föräldrar går bort när han ännu befinner sig i tidig ålder, men de pengar han ärver bestämmer han sig för att satsa på att experimentera fram ett sätt att väcka döda människor till liv igen. Han anställer i detta projekt en lärare åt sig, Paul Krempe (spelad av Robert Urquhart), och dessa två slutar som gemensamma upptäckare av hur man lyckas med just den bedriften.
Victor Frankensteins avsikt med experimenten var att skapa en superintelligent och god varelse, och önskar att en dag kunna slå världen med häpnad med sitt verk. Han är i grund och botten en god människa, som hjälper sina släktingar ekonomiskt och hoppas att hans forskning ska kunna rädda många liv i framtiden. Men det går inte som han tänkt sig - ju mer besatt han blir av tanken på att lyckas med sitt experiment, desto fler gränser överskrider han för att det ska gå vägen för honom. Han skyr till slut inte ens att mörda andra människor för att få ihop till den perfekta uppsättningen kroppsdelar att lappa ihop. Och även om, som alla vet, resultatet inte blir något annat än en katastrof i slutändan, så kan han inte (trots Paul Krempes många övertalningsförsök) ge upp. Det är nästan som om han får modersinstinkter för sitt verk, trots dettas extremt otilltalande yttre.
Som jag skrev i början, så är berättelsen Frankensteins monster ett skräckromantiskt verk. Det finns i den många underförstådda tolkningar som man kan roa sig med att analysera. På sätt och vis kan den anses vara aktuell även idag, med tanke på hur vi genom genmodifiering försöker skapa och utveckla nya sorters liv, utan att egentligen veta vad det har för påverkan på vare sig dessa eller oss. Men detta kommer jag inte att gå in på närmare än så i denna recension.
Enligt vad som uppges på Dvd:ns omslag så skall det på affischerna till denna film ha stått: "Försök att inte svimma!". Innan jag såg filmen tyckte jag mest att det var komiskt att man skrev en sådan sak om något så simpelt som en uppsminkad människa, men efteråt så förstod jag att det faktiskt fanns en anledning till att de skrivit det. För filmen är mycket psykologiskt uppbyggd, vilket skapar en krypande känsla av oro inombords och en rädsla för vad som ska hända härnäst. Just dessa moment är något som de lyckats ganska bra med i filmen, även om arbetssättet och kameravinklarna ibland kan kännas aningen uppenbara när man ser det med dagens ögon.
Vad mer som jag tänker på under filmens gång, är de långa tagningarna och filmsekvenserna. Det märks att de i så lång utsträckning som möjligt undvikit att klippa för mycket. Detta är inte alltid så bekvämt för den som tittar, men det skapar atmosfär som förmodligen är mer gynnsam för skådespeleriet. Jag tror att skådespelarna fick större chans att visa vad de verkligen gick för när arbetet såg ut som så. Resultatet känns mer teatraliskt och dramatiskt.
Jag är, som sagt, förvånad över att denna film lyckats göra mig så rejält uppskrämd som den faktiskt gjorde. Det är knappt så att ens filmer gjorda idag kan skrämma mig till den grad som jag vill påstå att denna faktiskt gjorde. Den är inte heller förutsägbar, och även om man har fått för sig att man känner till historien, så gör man nog i allmänhet inte det. Men vad som är en nackdel med filmen är att den trots sina ynka 80 minuter i totallängd kan upplevas vara närmare två timmar. Historien upprepar sig nämligen ofta, och det går segt framåt. Det finns inte heller någon direkt variation i hur scenerna ser ut, och hur människorna beter sig, vilket även det kan vara ganska tröttsamt. Men jag tycker ändå att den placerar sig bra inom genren för skräck/rysare, och jag förstår att det är många regissörer som haft denna som inspirationskälla när de arbetat med liknande teman efteråt.
