Erika's Filmfika

Det är mycket som skiljer denna, nyare variant av Frankenstein (inspelad 94) från den äldre (som spelades in 57 och som jag recenserade i inlägger under). Eftersom jag inte har läst boken så kan jag tyvärr inte avgöra vilken som stämmer bäst med den riktiga berättelsen, men om jag jämför dem med varandra så är det många grundpelare som har förändrats sedan den tidigare av dessa. Enligt filmfodralet till ?Mary Shelley?s Frankenstein? är det den Frankensteinfilm som är mest sanningsenlig av alla Frankensteinfilmer hittills, vilket är något som verkar stämma när man jämför den med sammanfattningen av berättelsen på Wikipedia.

                                                      

Regisserades gjordes filmen av Kenneth Branagh, som även spelade rollen som Victor Frankenstein. Frankensteins monster spelades av den desto mer kända Robert De Niro, och rollen som Frankensteins hustru Elizabeth gjordes av Helena Bonham-Carter. Filmen utspelar sig i Schweiz där den anrika familjen Frankenstein bor i ett stort, slottsliknande gods med stora ägor, samt i Tyskland där Frankenstein reser för att studera när han blir vuxen.

Inledningen skiljer sig helt klart från förra filmen. Denna film börjar med att ett skepp på väg att utforska Nordpolen fastnar i ett isberg, och kaptenen och besättningen tvingas ner på isen för att försöka ta sig loss. Efter ett tag kommer en man, helt oväntat, och han verkar jagad av någonting som han känner stor skräck inför att möta. Kaptenen bjuder in mannen, som kallar sig Dr. Frankenstein, till sin kajuta, och mannen berättar där en historia som verkar för otrolig för att vara sann ? sagan om sitt liv och hur han skapade ett monster. Enligt Wikipedia är det just denna inledning som Mary Shelley själv använde sig av i sin roman, och inte ett fängelse som i den förra filmen.

                            

Det känns som om man i denna film försöker porträttera allt mycket pampigare och mer storslaget än i den förra. Familjen verkar betydligt rikare, och deras hus, kläder och allmänna status i samhället känns som något man verkligen satt tummen på att framställa som något viktigt. Vad som mer skiljer sig, är hur familjeförhållandena och relationerna är så mycket mer öppna och vänskapliga. Trots att de lever i mitten på 1800-talet och allt vad det innebär vad gäller strikthet och återhållsamhet så dansar och skrattar man helt öppet tillsammans, hela familjen, och stämningen blir rent ut sagt uppsluppen. Familjens lycka kan rent ut sagt sägas framställd som överdriven i början av filmen. Det är så sockersött att man nästan mår illa.

Könsrollerna verkar inte heller särskilt överensstämmande med hur det verkligen såg ut på 1800-talet. För inte hade kvinnorna mycket att säga till om då, och inte kunde de gräla och fatta beslut i den omfattning som man här vill framställa det som. Jag tycker i båda dessa fall att det verkar som om man vill adaptera handlingen och de verkliga förhållandena (vad gäller t.ex. familjerelationer och kvinnans roll) för att passa bättre in i 90-talets ideal och normer, och att man vill romantisera bilden av hur det såg ut i ett gods på 1800-talet. Anledningen till att man gör en sådan sak är förmodligen för att skapa en större publik och för att skapa ett modernare synsätt på det dilemma som senare uppstår. Men tyvärr lyckas de inte särskilt väl med detta och det känns mest krystat och misslyckats, som en lögn eller förvrängning av hur historien såg ut.

                                     

Monstret som Frankenstein skapar skiljer sig också det från sin föregångare på många punkter. I förra filmen skildrades det minst sagt bestialiskt och utan större tankeförmåga, men i denna film ses han snarare som ett offer för sin skapares idéer och immoralitet. Här kan han tala och tänka, och har känslor och en längtan efter kärlek och förståelse. De enda gemensamma nämnarna verkar vara att han har samma kroppsliga styrka och samma skapare, samt begår samma gärningar. Men även skaparen Frankenstein är annorlunda som person, och tänker på ett annat sätt än i förra filmen. Till skillnad från den känslokalla psykopaten han förut beskrevs som, är han här istället en varm, älskande make vars högsta strävan är att skapa evig kärlek på Jorden och att få älska sin hustru i nöd och lust. I förra filmen bedrar han sin blivande fru med andra kvinnor, och är oärlig och allmänt ondsint, men detta syns inga tecken av här. Han har istället förvandlats till en hjälte med allt vad det innebär.

Och relationen mellan Frankenstein och hans monster är också den förändrad. De diskussioner de kommer att föra med varandra ger filmen ett uttryck av att vara filosofisk snarare än skräckinjagande. De talar om vad som är moraliskt riktigt och inte. Vid ett tillfälle frågar t.ex. monstret Frankenstein ?Är det du eller jag som är ond?? och vid ett annat tillfälle, då monstret blir frågad om vem han är, svarar han ?Han gav mig aldrig ett namn?. Kanske är det mer 90-tal att man känner medlidande för andra varelser, och förmodligen är det även på detta vis som Mary Shelley själv ville ha sin berättelse.

                                                          

Vad som ibland kan upplevas som ganska irriterande är hur den är filmad. Ibland snurrar kameran så man blir sjösjuk, och ibland snappas scener av helt oväntat och osnyggt. Inte heller skådespelarnas prestationer håller hela filmen. Ibland känns det som om de överspelar, och det är sällan de upplevs särskilt naturliga i sina rolltolkningar.

Så, inför den slutgiltiga bedömningen av den sista filmen i mitt projektarbete, känns det ju knappast särskilt positivt. Och det blir det inte heller. Filmen är inte läskig, vilket var något till och med filmskaparna på 50-talet hade lyckats väl med att göra den. Den var därför inte heller särskilt underhållande att titta på. Den tillförde inte mer till min värld än vad de dagliga serierna i våda morgon- och dagstidningar vanligtvis brukar göra, och var inte intressantare.