Erika's Filmfika

År 1935 hade denna spionthriller av Alfred Hitchcock premiär, vilket var under tiden då han fortfarande var verksam i Storbritannien. Snart (1940) skulle han dra vidare till Hollywood för att där fortsätta sin karriär. "The 39 Steps" har blivit framröstad till den 21:a bästa filmen gjord i Storbritannien någonsin.

Men det finns fler och roligare saker än så att berätta om filmen! För första fången får jag t.ex. själv ett riktigt smakprov på Hitchcocks svarta humor, som faktiskt är ett väldigt markant signum när det gäller just honom. Även om många skämt utstrålar 30-tal, och ofta förlöjligar kvinnor, så finner jag dem absolut roliga. Hans humor håller ända till idag.

                                                                             

Kanske är det på tiden att jag berättar mer om vad filmen egentligen handlar om, förutom att det är en thriller med temat spioneri? Jo, vad denna film alltså går ut på, är att en man vid namn Richard Hannay (spelad av Robert Donat) blir anklagad för ett mord som han inte alls har begått, och därigenom även indragen i en allvarlig spionhärva. Han måste därför bevisa sin oskuld genom att själv sätta dit de som verkligen begick mordet, och som även planerar att lämna ut viktiga statshemligheter om Storbritannien som nation. Detta kommer att innebära stora uppoffringar och många smarta idéer och lösningar från hans sida, något man kanske knappast väntar sig att en vanlig medborgare ska kunna producera så enkelt som Hannay. Men film är ju ändå film, och just det faktum att han är både väldigt verbal och väldigt skicklig, gör det väldigt spännande att följa hur det går för honom.

Mordet (som sker i hans lägenhet alldeles i början av filmen) är väldigt roligt att titta på, och så även följande mord och tragedier som inträffar i filmen. Jag vet inte om det från början var tänkt att verka roligt, eller om det var tänkt att dessa scener skulle vara helt seriösa och verkligen ha en skrämmande effekt på åskådarna. Om det var det senare av dessa alternativ, så måste jag tyvärr säga att effekterna har mattats av litegrann med tiden.

               

Det finns dock en hel del inslag i filmen som man med dagens perspektiv inte alls skulle anse trovärdiga, och som man kanske irriterar sig ganska mycket på under filmens gång (t.ex. att spioner överlämnar viktiga uppgifter via telefon, eller att de berättar om viktiga uppgifter för totala främlingar). Men detta är väl något man får stå ut med, de räknade nog inte med att folket 70 år senare skulle vara så nitiskt när filmen gjordes.    

Men det finns dock en problemtik som återkommit i flera av de filmer som jag hittills har sett i mitt projektarbete (detta är den 5:e), och det är huruvidare det som påstås ha ägt rum eller vad någon påstår sig ha upplevt verkligen är sant eller inte. Förmodligen så var det från början inte alls tänkt som en thriller av det slaget, där man får för sig att huvudpersonen egentligen är schizofren och lider av vanföreställningar, men kanske är det även här det långa tidsintervallet från det att den spelades in till idag, som gör att det som händer i filmen inte känns riktigt verkligt.

                

Men i alla fall, det var faktiskt länge sedan jag såg en film som var så pass spännande som just denna. Och den får även ett stort plus av mig för att den samtidigt var mycket rolig - särskilt actionscenen med en helikopter som jagar den flyende Hannay över Scottlands bergsmark! Hitchcock ansåg faktiskt själv just denna film vara en av hans absoluta favoriter bland alla de han gjort, vilket jag tror att jag kan förstå varför.  Härmed rekommenderar jag den till er.

Om jag ska vara ärlig så vet jag inte hur pass allmänt känd den Amerikanska filmen "Taxi Driver" är bland folk i gemen, men hittills har jag inte träffat någon i min egen ålder som ens har känt till den. Den är i alla fall mitt nästa objekt för analys till det projektarbete jag nu genomför vilket handlar om äldre skräckfilmer och thrillers. Det enda jag själv egentligen visste om den innan jag såg den var att den är en mycket viktig del i den Amerikanska filmhistorien, och att den är känd som ett mästerverk.

                                                   
                                           
                             
   Regissören till denna film är Martin Scorsese, och den spelades in så sent som år 1976. Enligt Dvd:ns förpackning så tillhör den genren thriller/drama, och jag kan hålla med om att det är en lämplig definition.

   Den utspelar sig på gatorna New York, ofta bland hallickar och prostituerade, och huvudpersonen är den f.d. Marinkårsoldaten Travis Bickle som efter krigstjänstgöringen i Vietnam drabbats av sömnlöshet och depression. Han spelas av Robert De Niro, och en annan viktig skådespelare som dyker upp under filmens gång är Jodie Foster . Hon spelar den unga, prostituerade flickan Iris. Detta var hennes storfilmsdebut och även hennes stora genombrott.

   Travis Bickle kan inte sova. Inte över huvud taget. Vad han istället roar sig med är att köra runt i staden nattetid som taxichaufför och att titta på porrfilm under dagarna. Och efter ett tag kommer han även att ägna sig åt sjukliga fantasier som går ut på att han är en slags övermänniska vars uppgift är att göra rent bland det "slödder" och löst folk som driver runt på gatorna om natten. Man får hela tiden följa med i hans tankegångar, och det är inte utan att man börjar likna dessa vid studenten Raskolnikovs ur Dostojevskijs "Brott och Straff". Det framgår i alla fall tydligt vad det är för en människa vi har att göra med (en kallblodig mördare...).

   Det sker inte annat än att han växer sig starkare i sin övertygelse om att gå till handling, och han börjar träna sin kropp och sitt psyke inför det. Han införskaffar även ett stort antal pistoler och övar sig i prickskytte. Samtidigt får han kontakt med den unga prostituerade tjejen Iris, som han känner starkt för och vill befria ur den livssituation hon befinner sig i. Hon har rymt från sina föräldrar och har i stället blivit omhändertagen av hallickar. Han irriterar sig starkt över att det inte finns något slags trygghetssystem som gör att myndigheterna tvingas ingripa för att hjälpa henne, och bestämmer sig förmodligen därför för att mörda den nya presidenten. Men när hans försök till det misslyckas bestämmer han sig istället för att befria världen från de som håller Iris fången.

   Det finns också en ganska rolig scen i filmen, åtminstone för oss som talar svenska! Den går ut på att denna (allmänt konstiga) Travis Bickle vill börja dejta en snygg tjej som han har spanat sjukligt mycket på under ett tag. Vad han gör som är konstigt förutom att han säger åt henne att alla de människor hon normalt sett umgås med är fel för henne, är att tar han tar med sig henne på vad som i filmen kallas "Dirty Movie". Detta är legitimt med porrfilm, men vad som var så speciellt med just denna film är att språket som talas är svenska! Åtminstone jag fick mig ett gott skratt. Tjejen tyckte däremot inte att det var så roligt, hon gick hem. Rätt åt honom!

   Hur filmen sedan slutar är ett mycket omdiskuterat dilemma, det finns nämligen (minst) två sett att se det på. Det är många som har uttalat sig i frågan och skrivit avhandlingar om detta, men både regissören och manusförfattaren är ändå bestämda när det gäller på vilket sätt man borde tolka slutet. Jag tycker personligen att den tolkningen är väldigt extrem, men det är ändå (om man ska tro Wikipedia) en särskild fråga de (regissören och manusförfattaren) vill lyfta fram just genom detta. Nämligen den om varför brottslingar nästan hyllas som kändisar i det stora medieuppbåd som råder kring ett allvarligt brott. Men kanske var denna fråga mer aktuell under 70-talet? Eller mer aktuell i U.S. A än i Sverige?

   Att denna film är skapad senare än de jag tidigare recenserat i denna blogg märks tydligt. Vad som är allmänt acceptrat att visa är nu mycket mer än vad det var förut, än t.ex. bara c:a 15 år tidigare då "Rosemary's Baby" hade premiär. Folkets syn på våld och framförallt sexualitet verkar ha ändrats tydligt under bara dessa år, det är nu mer accepterat hos folket, helt enkelt. Även språkbruket har blivit grövre, men det kanske även beror på miljön där filmen utspelar sig.

   Så till sist, vad tycker jag om filmen? Jo, jag tycker faktiskt att den är helt ok, men den nådde tyvärr inte upp till de förväntningar jag byggt upp av allt det jag hört och läst kring den. Tyvärr. Kanske har lite luft gått ur den med tiden, och kanske betedde sig Robert De Niro lite för sjukligt i sin roll som psyksjuk. Och jag vill inte klaga på att den är för lång, men ibland blev man kanske aningens aning led på den. Men jag vill absolut inte säga att filmen inte är välgjord, för det är den, och jag vill ge särskilt mycket beröm åt filmmusiken, som hela tiden stämmer så himla väl överens med resten av filmen!