Hitchcocks "Psycho"
Detta är min första recension i mitt projektarbete om 1900-talets tidiga skräckfilmer och thrillers, och som rubriken antyder kommer jag här att presentera en av regissören och producenten Alfred Hitchcocks mest kända och omdiskuterade filmer, nämligen "Psycho". Jag kommer även att försöka smyga in en del fakta om personen Hitchcock här och var, i försök att ge en så överskådlig bild av både filmen och den tidens villkor för filminspelning som möjligt.
"Psycho" (1960) är en svartvit klassiker, och en av Hitchcocks absolut mest kända filmer. Den räknas inom genren spänning/skräck. Då den hade premiär var Hitchcock 60 år och hade många filmer bakom sig, men frågan är hur långt han hade kunnat komma utan sin fru Alma Reville, som redan under 20-talet (då de träffades) gett honom tips och idéer och med tiden utvecklats till både hans regiassistent och medproducent.
Filmen "Psycho" är byggd på en roman med samma namn av Robert Bloch. Den utspelar sig i samtidens USA, och börjar i en stad i Arizona där Marion Crane (Janet Leigh) möter sin älskare Sam Loomis (John Gavin) i ett hotellrum under en alldeles för kort lunchrast. Tillsammans har de storslagna drömmar, och särskilt Crane verkar inte ha någon gräns för hur långt hon tänka sig att gå för att få dessa att gå i uppfyllelse, inte ens en försnillning från hennes eget jobb på en på den tiden enorm summa pengar verkar för henne orimlig...
Vad som sker (efter den s.k. "försnillningen) är i alla fall att hon måste fly, och under sin flykt tar hon in på ett litet motell vid vägkanten som drivs av den (åtminstone till en början) sympatiske Norman Bates. Det är vad som sedan sker på hotellet som är det väsentliga i filmen, däribland den inom filmvärlden mycket omdiskuterade och beundrade s.k. "Duschscenen". Kanske förstår man redan av scen-namnet vad det handlar om, kanske inte, men för att vara så tydlig som möjligt är det alltså ett knivmord som sker i en dusch (den anses av många vara mycket skrämmande...).
Hitchcock är berömd för sina psykologiska thrillers och skräckfilmer på grund av alla de oerhört spänningsfyllda situationer och stämningar han lyckas bygga upp och hålla vid liv under större delen av filmen. Det var bland annat det som var så revolutionerande med hans filmer då de kom, tillsammans med alla hans nya tekniker och idéer för skaparprocessen och utformningen. Dessa s.k. spänningsscener i "Psycho" återkommer ofta, och i efterhand läste jag (på Wikipedia) om att bara "duschscenen" tagit en vecka att spela in, och att den filmats ur mellan 71 och 78 vinklar. Kanske säger detta inte så mycket till en måttligt filmintresserad ungdom idag, men tydligen så ränkas det som ett mycket väl tilltaget arbete.
Snart blir Crane såklart saknad av både sin syster och sin älskare, samt av sin chef som saknar sina pengar. En privatdetektiv kopplas in i fallet för att leta rätt på henne, och till slut dras även systern och älskaren in i en förvirrad jakt på vad man antar är en hänsynslös mördare. I slutet förstår man även anledningen till att många av Hitchcocks filmer brukar kallas psykologiska thrillers (något som förmodligen även det var nytt i den tiden inom vilken han främst verkade): Upplösningen är inte självklar, och det finns flera sätt att se på saken, både realistiska och orealistiska. Inte ens en psykologs slutplädering behöver stämma, och ett psyke kan vara så oerhört mycket mer invecklat än vad man är van vid på film, både innan och efter det att han, Hitchcock, hade sin storhetstid.
