Erika's Filmfika

Egentligen var jag på jakt efter klassikern "Frankenstein's Monster" från 1931 till detta tillfälles uppdatering av bloggen, och till min nya projektidé att jämföra gamla filmer med nyutkomna varianter på dem. Men då min standarduthyrningsbutik Casablanca på Sveavägen inte visade sig förfoga över denna, resulterade det i att den närmaste planeringen av mitt projektarbete mer eller mindre föll i spillror. Så jag fick helt enkelt gå ner på knäna och ägna lång tid åt att krypa runt bland alla hyllorna och rekognosera i jakt på ett annat objekt för undersökning, och bestämde mig till sist för att använda mig av idé jag fått för ganska länge sedan. Nämligen att skriva om en svensk film (hittills har det bara blivit brittiska eller amerikanska), och vad passar i så fall bättre än en film av vår svenska stolthet Ingmar Bergman?!

Den Bergmanfilm jag fastnade för, och som verkade någorlunda lämplig till mitt projektarbete var "Ansiktet", inspelad 1958 (beakta härmed att den är svartvit). Filmgenren skall enligt baksidan på DVD:n vara drama, men många av inslagen i den kan sannoligen beskrivas som antingen skräckromantiskt betonade eller ockulta. Den utspelar sig under en julikväll c:a 100 år tidigare, år 1846, och handlar om ett följe innehållande bl.a. en magiker/hypnotisör och hans mormor som är häxa. Dessa kommer till Stockholm för att uppträda och tjäna pengar, och hjälpa folket med diverse åkommor som de säger sig ha medicin emot.

                     

Första natten bor de på en malmgård utanför Stockholm, och umgås där bl.a. med föreståndaren för denna, samt ett medicinalråd och en polismästare som är på tillfälligt besök. Dessa är starka motståndare till vad de kallar "hokus pokus", och motsätter sig därför det besökande följet mycket stark. De blir som två lag som tävlar mot varandra om vilka som har rätt och är starkast.

     

Magikern, eller Herr Vogel som han kallas, spelas av Max von Sydow. Han låtsas till en början att han är stum, och blir därmed starkt förlöjligad av de som motsätter sig deras idéer, vilka anser sig ha rättigheten att behandla lägre stående människor hur de vill. Mormodern, spelad av Naima Wifstrand, smyger runt på platsen i smutsiga kläder och med en stor säck, och berättar både det ena och det andra som verkar uppseendeväckande och märkligt för olika människor hon möter. Hon är ganska rolig, fast på ett svart sätt, när hon antingen tröstar eller skrämmer livet ur folk. Magikerns fru (spelas av Ingrid Thulin) är även hon med i showen, men är då utklädd till man och kallas Herr Aman. Medicinalrådet heter Vergérus, och är väl den av motståndarna till "patrasket" som har allra bitskast uppsyn. Han råkar ut för en minde trevlig upplevelse fram mot slutet, vill jag bara säga.

Ibland kan skådespelarna i filmen kanske tyckas vara lite överdramatiska i sitt sätt att uttrycka sig. Detta medför att de ser ganska roliga ut när de spelar t.ex. dödssjuka eller förälskade. Men kanske är det bara så jag uppfattar det, eftersom jag inte är van vid att recensera svensk film från denna tidsperiod, utan har vant mig vid filmer från engelsktalande länder. Kanske uppfattar man saker och ting, t.ex. gester, starkare när de är på ens eget modersmål.

                      

Andra skillnader jag uppfattade mellan denna svenska film och de amerikanska eller brittiska, var att denna kanske var lite mindre storslagen i sin framtoning, och lite mer naturnära. Kanske även lite närmare människan.

När jag söker fakta om just den här filmen på bl.a. Wikipedia, så finns det verkligen inte mycket av värde - när man läser vilka filmer Bergman gjort som står i kronologisk ordning så står t.ex. denna inte ens med. Över huvud taget så står det väldigt snålt tilltaget om Bergman på den svenska sidan av Wikipedia, men många gånger mer på den engelska. För att inte tala om många andra länder i och utanför Europa. Jag tycker det visar ganska tydligt på vad man ofta hör sägas när det gäller Bergman - nämligen att han var mycket mer uppskattad och hyllad utomlands än här i sitt hemland.

Men vad jag ville veta egentligen - genom att läsa fakta om filmen - var vad Bergman befann sig i för sinnesstämning när han gjorde den. Jag vet sedan tidigare att han led av dödsångest och var allmänt rädd för spöken, vilket var något jag tycker han gestaltade väldigt väl just här. Men jag kan inte säga att detta var ett personligt kall hos honom till att göra filmen precis så som den blev, även om jag gärna vill tro att det var så. Det enda jag funnit att han sagt om just denna film är att han litegrann hade föreställt sig den som en erotisk pjäs, där alla blev som galna av lust och kärlek när följet kom till gården. Detta tycker jag i och för sig stämmer väl, men samtidigt förstår jag inte riktigt meningen med detta. Jag ser det verkligen inte som det huvudsakliga temat i handlingen, utan snarare som en krydda som var överflödig.

Men så till min slutgiltiga åsikt om filmen som helhet: jag tycker den var ganska bra men lite förvirrande. Det kändes som om den hade två teman som på något obehagligt vis nästlade sig in i varandra utan att egentligen riktigt ha med varandra att göra. Och det kunde ibland bli lite segt i handlingen, och kanske lite svårt att förstå allt.

Härmed skall jag börja arbeta på ett nytt sätt med recensionerna i mitt projektarbete; jag skall enbart se gamla filmer som det i modern tid gjorts nya versioner av, och sedan se även den nya versionen. Detta för att sedan kunna göra jämförelser mellan dessa. För ungefär två veckor sedan såg jag filmen "King Kong" (se recension nedan!), och nu har jag sett Peter Jacksons nya version av denna som hade premiär under år 2005.

                      

Skådespelarna i denna nya version av "King Kong" är bl.a. Jack Black i rollen som regissören Carl Denham, och Naomi Watts spelar rollen som den vackra skådespelerskan Ann Darrow. Ett annat känt ansikte är Adrien Brody, som spelar manusförfattaren Jack Driscoll som i denna film mot sin vilja tvingas med på båtresan för att spela in en film på okänd ö.

Jag tror att jag gillar den här filmen mer, bl.a. eftersom jag redan har förkovrat mig i gorilla-ämnet. Om man redan är van och har lärt känna karaktärerna och sagan känns det som om man skapat en slags relation till dem. Men den här filmen var bättre än den förra filmen (inte helt otroligt med tanke på de nya tekniker som använts och att idealen och utgångspunkterna för hur de tänkte har ändrats radikalt sedan den första upplagan). Det finns även saker i filmen som man inte alls skulle kunna förstå eller tycka var roliga om man inte har sett eller känner till något om den förra filmen. Exempel på det är när de talar om vilken skådespelerska de ska välja till den kvinnliga huvudrollen i filmen de ska spela in, och hon som var skådespelerska i originalet kommer på tal, eller när de ska spela in en scen till den filmen och gör en exakt kopia av en scen som var med i originalet. Det var roligt, och man kände sig prioriterad och speciell för att man kände till det. Men det är ändå bara kuriosa.

Som jag nämnde i förra kolumnen, så har idealen och utgångspunkterna för hur alla människor tänkte ändrats radikalt sedan förra filmen. Även om tidsåldern är exakt den samma, och levnadsvillkoren i övrigt är ganska lika. Det är skönt att det är ändrat på det viset (det ålderdomliga tänkandet om exempelvis köns- eller rasskillnader var ganska påfrestande i den förra filmen), men det var nog oundvikligt för annars skulle den definitiv ha blivit totalsågad av publik och recensenter världen över. Trots att det ju faktiskt var så människor tänkte när det begav sig.

             

Något man kan känna efter att ha sett båda filmerna, är att det stereotypa i vissa karaktärers personlighetsdrag har blivit förstärkt eller förtydligat (Exempel på detta är Denhams girighet eller Darrows godhet). Jag har inget emot att man gör på det viset, jag ser det snarare som en trend i dagens filmindustri för att skapa mer humoristiska filmer och för att försäkra sig om att ingen åskådare får något om bakfoten. Men det var heller inte sämre i den första filmen, man förstod fortfarande vad det var för sorts personer som man hade att göra med. Kanske har vi i dagens samhälle blivit vana vid att få all information serverad på silverfat utan att själva behöva göra den minsta analys av vad som kan tänkas finnas under ytan. Helst ska de ju vara humoristiskt skildrat också.

En annan skillnad, som är mycket avgörande för hur vårt perspektiv på berättelsen har förändrats, är hur Darrow kommer att se på apan. I den första filmen är hon näst intill livrädd för den, och verkar hata den över allt annat på Jorden. Men i den nya filmen känner hon istället medlidande, vilket också var något jag efterfrågade i den förra recensionen. Det är nödvändigt att det är så för vår generation, om man säger så.

    

Men detta leder dock eventuellt fram till faktumet att Denhams klassiska slutreplik: "It was beauty killed the Beast" helt enkelt inte känns lika aktuell längre. Eller så gör den det ändå, det kanske är upp till var och en.

I alla fall, så var denna film helt klart roligare att se än den första om man vill ha någorlunda koll på historien om King Kong. Men den är tyvärr lite lång (berättelsen är utdragen på c:a 3 timmar, en berättelse som kanske inte hade behövt mer än halve den tiden), och det ger den ett minus. Skådespelarna utmärker sig dock, alla tre huvudskådespelare (Jack Black, Naomi Wats och Adrian Brody) är mycket talangfulla.