"Rosemary's Baby" - Ett mästerverk?
Mitt senaste val av film att recensera till mitt projektarbete är Roman Polanskis "Rosemary's Baby" (1968). Det är en film som blivit rosad av kritiker genom alla tider, och som många säkert känner igen namnet på, men som jag tror det är desto färre som verkligen har sett. Det är nu första gången jag här recenserar en film av en annan regissör än Hitchcock, och därför kommer jag försöka göra lite jämförelser emellan dessa filmskapare
"Rosemary's Baby" är baserad på en roman med samma namn av Ira Levin. Den utspelar sig i 60-talets New York, och handlar om ett nygift ungt par som flyttar in i en lägenhet tillsammans. Mannen, Guy Woodhouse (spelad av John Cassavetes) är skådespelare och kvinnan, Rosemary (spelad av Mia Farrow), är hemmafru. Huset vilket lägenheten befinner sig i är gammalt, och ger ofta ifrån sig tecken på att verka allmänt skumt och hemsökt. Som grannar får de ett äldre par vilka de snart börjar dela mycket av sin tillvaro med. Även de är allmänt skumma, eller skumt trevliga i alla fall. Det unga paret Woodhouse önskar inget hellre än att få ett barn tillsammans.
Enlig både Wikipedia och fodralet till Dvd:n, så är "Rosemary's Baby" en film inom genren för skräckfilm. Enligt de fördomar jag sedan länge byggt upp om filmen, och vad jag tidigare hört om den, så skulle den också vara fruktansvärt läskig, men (tyvärr) gick alla dessa förhoppningar (åtminstone för mig) i kras när jag såg den. Den var, enligt dagens mått mätt, inte läskig, utan snarare en slags thriller om huruvidare det mänskliga psyket ibland spelar oss ett spratt. Inslag som säkert på den tiden räknades som läskiga ser man nu på med nya ögon. Till skillnad från Hitchcock som bygger upp läskiga stämningar, så vet man i denna film inte riktigt om det som händer verkligen händer eller om det bara är rena fantasier.
Bara för att det som en gång var menat att vara läskigt inte längre uppfattas som lika läskigt, så betyder det inte att filmen inte längre är sevärd, snarare tvärtom! Den var från början väldigt välgjord, och det är något som alltid håller i längden. Den kan sedan emellanåt även vara ganska rolig, eller åtminstone underhållande... Eller i alla fall långt ifrån tråkig..! Det händer mycket, och man blir själv engagerad i handlingen. Även skådespeleriet är bra, och filmen fick dessutom en Oscarsnominering för bästa manus (det var för övrigt något som gav Polanski mer respekt som filmregissör i Hollywood).
När man ser filmen ur ett jämlikhetsperspektiv är det svårt att förstå ett den spelades in så sent som år 1968. Det känns ändå som ett årtal som ligger relativt nära vår egen tid, och man förväntar sig inte en familj där allt hushållsmässigt ansvar ligger på kvinnan och ofta sker på mannens beställning, och där alla viktiga beslut fattas av mannen.
Så vad filmen egentligen går ut på, är att Rosemary får för sig att hennes man försöker rädda sin halvdanna karriär som skådespelare genom att lova deras spädbarn till vad som skulle vara en satanistisk sekt med sitt fäste i huset. Om en människa har en sådan uppfattning är det inte svårt att räkna ut att det inte blir särskilt lätt för den att göra sig förstådd i samhället, eller att få folk att inse att hennes barn och hon själv behöver räddas.
Vad som för övrigt kan vara intressant och värt att veta om Roman Polanski är att han föddes i Polen under 30-talet. Och förutom denna mycket välkända film har regisserat mästerverket "Pianisten" för vilken han även erhöll en Oscar för bästa regi. Under 70-talet hände dock något som gjorde att hans karriär i Hollywood fick ett abrupt slut, då han blev (på sannolik grund) anklagad för sexuellt umgänge med minderårig. Han blev då tvungen att fort som blixten fly landet, och har sedan dess varit bosatt i Frankrike, där han blev antagen som medborgare.
Och åter till filmen; - skall den räknas som att mästerverk? Tja, varför inte? Den är i alla fall riktigt bra!
Hitchcocks "Repet" är mycket bra.
Detta är alltså den andra filmen jag nu ger mig i kast med att försöka beskriva och recensera i mitt projektarbete om tidiga skräckfilmer och thrillers, men redan innan jag sätter igång med det vill jag gärna berätta hur bra och hur (ur många perspektiv) välgjord den faktiskt är. Den skiljer sig mycket från den förra filmen jag recenserade, "Psycho", och jag kommer nedan att se på den ur flera olika perspektiv, och lyfta fram vad jag tycker var viktigt och slående i den.
Men vad är det då för en film? - Jo, filmen "Repet" är den absolut första färgfilmen som Hitchcock gjorde, och den kom år 1948. Ämnet i filmen är ett ungt, manligt par (Philip och Brandon) som har tolkat Nietzsches teorier om övermänniskan som så, att de fått för sig att de i egenskap av intellektuella och framgångrika människor har rätt att döda/göra sig av med lägre stående/onödiga personer. De genomför alltså ett kallblodigt mord i början av filmen, något de beskriver som väldigt kreativt och njutningsfullt, och även som det "perfekta mordet". De verkar se mördandet i sig som en konstform. "Men varför måla en vacker tavla om man inte ska hänga upp den?" undrar en av huvudkaraktärerna, och det kan man faktiskt säga är precis vad de gör, då de placerar den döde mannen i en kista och dukar upp till fest på den, för att sedan bjuda hem den dödes släkt och vänner på middag.
Vad som är uppseendeväckande med filmen, är att den verkar vara inspelad i ett enda svep, som en teater, och att allt sker under samma kväll i männens gemensamma lägenhet. Detta är man inte van vid, och det låter kanske som ett väldigt tråkigt koncept när man först hör det beskrivas, men jag kan verkligen intyga att så inte är fallet. Just känslan av att allt skulle kunna vara ett skådespel förhöjer verkligen både stämningen och äktheten, och man märker hur skådeselarnas sinnen är extremt skärpta under de långa tagningarna. Dessa tagningar är runt c:a åtta minuter vardera (vilket är väldigt uppseendeväckande), och detta tillsammans med att det är inspelat just på en och samma plats bidrar till att filmen anses vara en av Hitchcocks mest experimentella.
Filmen är uppbyggd på en verklig händelse, då två män utförde precis samma sak som männen i filmen gjorde. Dessa män hette Leopold och Loeb, och de var även ett homosexuellt par. När Hitchcock gjorde filmen ville han såklart att historien skulle beskrivas så riktigt som möjligt, men i och med 40-talets strängare syn på homosexualitet var detta långt ifrån en självklarhet att kunna visa på biodukarna. Rent språkmässigt framstår männen därför för det mesta enbart som goda vänner, men om man ser till deras kroppsspråk är agerande gentemot varandra ligger det mycket närmare till hands att rubricera deras relation som ett kärleksförhållande. Enligt Wikipedia var båda de manliga skådespelarna plus manusförfattaren faktiskt gay i verkliga livet.
Vad åtminstone jag tycker var väldigt framträdande i denna film, till skillnad från "Psycho", är att dåtidens könsroller framgår så oerhört tydligt. Det är mest männen som för konversationen (och då talar de om filosofier och vetenskapliga teorier), medan kvinnorna (om de ens talar) mestadels talar om alldagliga saker såsom sjukdom, kläder och hushållsbestyr. De framstår mest som prydliga smycken för en lyckad afton. När man ser efterlikningar av 40-talet och liknande i nutida produktioner så är känslan av denna intellektuella underlägsenhet inte alls lika autentisk och påträngande som jag upplevde den i den här produktionen. Beakta att detta inte alls tillhör de centrala delarna i filmen.
Så vad finns det då mer att säga om filmen? - Jo, som jag sa i början: den är väldigt, väldigt bra och framför allt intressant. I och med att den faktiskt är i färg så skulle jag säga att den är lättare att se än hans tidigare filmer. Och att sedan hela filmen var uppbyggd som ett uppspel av en teater var väldigt inspirerande - jag förstår inte varför man inte gjort just teaterproduktioner av den här filmen tidigare. Absolut vill jag rekommendera den här filmen!
