"Mary Shelley's Frankenstein" - med humanitet och förståelse i centrum
Regisserades gjordes filmen av Kenneth Branagh, som även spelade rollen som Victor Frankenstein. Frankensteins monster spelades av den desto mer kända Robert De Niro, och rollen som Frankensteins hustru Elizabeth gjordes av Helena Bonham-Carter. Filmen utspelar sig i Schweiz där den anrika familjen Frankenstein bor i ett stort, slottsliknande gods med stora ägor, samt i Tyskland där Frankenstein reser för att studera när han blir vuxen.
Inledningen skiljer sig helt klart från förra filmen. Denna film börjar med att ett skepp på väg att utforska Nordpolen fastnar i ett isberg, och kaptenen och besättningen tvingas ner på isen för att försöka ta sig loss. Efter ett tag kommer en man, helt oväntat, och han verkar jagad av någonting som han känner stor skräck inför att möta. Kaptenen bjuder in mannen, som kallar sig Dr. Frankenstein, till sin kajuta, och mannen berättar där en historia som verkar för otrolig för att vara sann ? sagan om sitt liv och hur han skapade ett monster. Enligt Wikipedia är det just denna inledning som Mary Shelley själv använde sig av i sin roman, och inte ett fängelse som i den förra filmen.
Det känns som om man i denna film försöker porträttera allt mycket pampigare och mer storslaget än i den förra. Familjen verkar betydligt rikare, och deras hus, kläder och allmänna status i samhället känns som något man verkligen satt tummen på att framställa som något viktigt. Vad som mer skiljer sig, är hur familjeförhållandena och relationerna är så mycket mer öppna och vänskapliga. Trots att de lever i mitten på 1800-talet och allt vad det innebär vad gäller strikthet och återhållsamhet så dansar och skrattar man helt öppet tillsammans, hela familjen, och stämningen blir rent ut sagt uppsluppen. Familjens lycka kan rent ut sagt sägas framställd som överdriven i början av filmen. Det är så sockersött att man nästan mår illa.
Könsrollerna verkar inte heller särskilt överensstämmande med hur det verkligen såg ut på 1800-talet. För inte hade kvinnorna mycket att säga till om då, och inte kunde de gräla och fatta beslut i den omfattning som man här vill framställa det som. Jag tycker i båda dessa fall att det verkar som om man vill adaptera handlingen och de verkliga förhållandena (vad gäller t.ex. familjerelationer och kvinnans roll) för att passa bättre in i 90-talets ideal och normer, och att man vill romantisera bilden av hur det såg ut i ett gods på 1800-talet. Anledningen till att man gör en sådan sak är förmodligen för att skapa en större publik och för att skapa ett modernare synsätt på det dilemma som senare uppstår. Men tyvärr lyckas de inte särskilt väl med detta och det känns mest krystat och misslyckats, som en lögn eller förvrängning av hur historien såg ut.
Monstret som Frankenstein skapar skiljer sig också det från sin föregångare på många punkter. I förra filmen skildrades det minst sagt bestialiskt och utan större tankeförmåga, men i denna film ses han snarare som ett offer för sin skapares idéer och immoralitet. Här kan han tala och tänka, och har känslor och en längtan efter kärlek och förståelse. De enda gemensamma nämnarna verkar vara att han har samma kroppsliga styrka och samma skapare, samt begår samma gärningar. Men även skaparen Frankenstein är annorlunda som person, och tänker på ett annat sätt än i förra filmen. Till skillnad från den känslokalla psykopaten han förut beskrevs som, är han här istället en varm, älskande make vars högsta strävan är att skapa evig kärlek på Jorden och att få älska sin hustru i nöd och lust. I förra filmen bedrar han sin blivande fru med andra kvinnor, och är oärlig och allmänt ondsint, men detta syns inga tecken av här. Han har istället förvandlats till en hjälte med allt vad det innebär.
Och relationen mellan Frankenstein och hans monster är också den förändrad. De diskussioner de kommer att föra med varandra ger filmen ett uttryck av att vara filosofisk snarare än skräckinjagande. De talar om vad som är moraliskt riktigt och inte. Vid ett tillfälle frågar t.ex. monstret Frankenstein ?Är det du eller jag som är ond?? och vid ett annat tillfälle, då monstret blir frågad om vem han är, svarar han ?Han gav mig aldrig ett namn?. Kanske är det mer 90-tal att man känner medlidande för andra varelser, och förmodligen är det även på detta vis som Mary Shelley själv ville ha sin berättelse.
Vad som ibland kan upplevas som ganska irriterande är hur den är filmad. Ibland snurrar kameran så man blir sjösjuk, och ibland snappas scener av helt oväntat och osnyggt. Inte heller skådespelarnas prestationer håller hela filmen. Ibland känns det som om de överspelar, och det är sällan de upplevs särskilt naturliga i sina rolltolkningar.
Så, inför den slutgiltiga bedömningen av den sista filmen i mitt projektarbete, känns det ju knappast särskilt positivt. Och det blir det inte heller. Filmen är inte läskig, vilket var något till och med filmskaparna på 50-talet hade lyckats väl med att göra den. Den var därför inte heller särskilt underhållande att titta på. Den tillförde inte mer till min värld än vad de dagliga serierna i våda morgon- och dagstidningar vanligtvis brukar göra, och var inte intressantare.
"Frankensteins Förbannelse" - spännande och verkligt skrämmande
Ni har säkert alla läst eller hört talas om Mary Shelleys skräckromantiska berättelse om hur vetenskapsmannen Frankenstein satte ihop likdelar och skapade ett monster. Detta är en filmatisering gjord på denna berättelse, inspelad år 1957 (beakta att detta dock inte är den första filmatiseringen, den första kom så tidigt som 1931 men den har jag tyvärr inte lyckats få tag på så jag får nöja mig med att recensera denna istället). Filmen är i färg och är regisserad av Terrence Fisher. Jag kommer sedan även att jämföra denna med en mer samtida filmatisering av Frankenstein (närmare bestämt Mary Shelley's Frankenstein Från 1994).
Filmen utspelar sig i England i mitten på 1800-talet, och handlar om den unge baronen Victor Frankenstein (spelad av Peter Cushing). Hans båda föräldrar går bort när han ännu befinner sig i tidig ålder, men de pengar han ärver bestämmer han sig för att satsa på att experimentera fram ett sätt att väcka döda människor till liv igen. Han anställer i detta projekt en lärare åt sig, Paul Krempe (spelad av Robert Urquhart), och dessa två slutar som gemensamma upptäckare av hur man lyckas med just den bedriften.
Victor Frankensteins avsikt med experimenten var att skapa en superintelligent och god varelse, och önskar att en dag kunna slå världen med häpnad med sitt verk. Han är i grund och botten en god människa, som hjälper sina släktingar ekonomiskt och hoppas att hans forskning ska kunna rädda många liv i framtiden. Men det går inte som han tänkt sig - ju mer besatt han blir av tanken på att lyckas med sitt experiment, desto fler gränser överskrider han för att det ska gå vägen för honom. Han skyr till slut inte ens att mörda andra människor för att få ihop till den perfekta uppsättningen kroppsdelar att lappa ihop. Och även om, som alla vet, resultatet inte blir något annat än en katastrof i slutändan, så kan han inte (trots Paul Krempes många övertalningsförsök) ge upp. Det är nästan som om han får modersinstinkter för sitt verk, trots dettas extremt otilltalande yttre.
Som jag skrev i början, så är berättelsen Frankensteins monster ett skräckromantiskt verk. Det finns i den många underförstådda tolkningar som man kan roa sig med att analysera. På sätt och vis kan den anses vara aktuell även idag, med tanke på hur vi genom genmodifiering försöker skapa och utveckla nya sorters liv, utan att egentligen veta vad det har för påverkan på vare sig dessa eller oss. Men detta kommer jag inte att gå in på närmare än så i denna recension.
Enligt vad som uppges på Dvd:ns omslag så skall det på affischerna till denna film ha stått: "Försök att inte svimma!". Innan jag såg filmen tyckte jag mest att det var komiskt att man skrev en sådan sak om något så simpelt som en uppsminkad människa, men efteråt så förstod jag att det faktiskt fanns en anledning till att de skrivit det. För filmen är mycket psykologiskt uppbyggd, vilket skapar en krypande känsla av oro inombords och en rädsla för vad som ska hända härnäst. Just dessa moment är något som de lyckats ganska bra med i filmen, även om arbetssättet och kameravinklarna ibland kan kännas aningen uppenbara när man ser det med dagens ögon.
Vad mer som jag tänker på under filmens gång, är de långa tagningarna och filmsekvenserna. Det märks att de i så lång utsträckning som möjligt undvikit att klippa för mycket. Detta är inte alltid så bekvämt för den som tittar, men det skapar atmosfär som förmodligen är mer gynnsam för skådespeleriet. Jag tror att skådespelarna fick större chans att visa vad de verkligen gick för när arbetet såg ut som så. Resultatet känns mer teatraliskt och dramatiskt.
Jag är, som sagt, förvånad över att denna film lyckats göra mig så rejält uppskrämd som den faktiskt gjorde. Det är knappt så att ens filmer gjorda idag kan skrämma mig till den grad som jag vill påstå att denna faktiskt gjorde. Den är inte heller förutsägbar, och även om man har fått för sig att man känner till historien, så gör man nog i allmänhet inte det. Men vad som är en nackdel med filmen är att den trots sina ynka 80 minuter i totallängd kan upplevas vara närmare två timmar. Historien upprepar sig nämligen ofta, och det går segt framåt. Det finns inte heller någon direkt variation i hur scenerna ser ut, och hur människorna beter sig, vilket även det kan vara ganska tröttsamt. Men jag tycker ändå att den placerar sig bra inom genren för skräck/rysare, och jag förstår att det är många regissörer som haft denna som inspirationskälla när de arbetat med liknande teman efteråt.
