SATC – Tänk om alla kunde ha det så bra…
Sex and the City-brudarna Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte är i denna film åter förenade efter ett tags paus från serien. Och visst, folk var galna i serien, och visst var den (säkert) värd att följa, men ändå: Kanske börjar somliga av dem ändå känna sig lite trötta nu?
Men visst, gnistan har de i behåll, och intrigerna väcker intresse och är spännande. Och kanske kan man även se filmen som en slags uppföljare som beskriver hur det blev sen? Men några mansslukare är de ju inte längre, det märks då till och med Samantha uppträder relativt avhållsamt… (I vissa fall då, alltså, att tillägga)
Men på något sätt känns det ändå bra och naturligt att de spelar trots att de blivit äldre. Det känns bekvämt att även dessa intensiva och impulsiva kvinnor till sist lutar sig tillbaka och gör vad som anses naturligt efter en viss åldersgräns (dvs. gifta sig och skaffa barn), även om de, av det, får diverse nya problem att handskas med (otrohet, bristande sexlust…).
Inte bara känns det bra och naturligt (deras åldrande alltså). Det känns även som om de av detta tvingas se på sina liv med större allvar än vad de tidigare gjort, och som tittare känner man att varje incident och konflikt blir mer innerlig och ärlig. Men kanske beror detta även på det faktum att detta är en långfilm som varar i nästan två och en halv timme och att man under denna tid hinner ta upp större frågor av allvarligare natur.
Någonstans läste jag en kommentar av någon som tyckte att denna film var en enda lång reklamfilm, och jag tycker faktiskt att det ligger något i detta. Det är lite sällan man undrar hur mycket pengar de fått för att nämna Dior och Louis Vuitton i varannan mening samt att visa OTALIGA exempel på vad olika designers gör för något. Personligen tycker jag det är väldigt trevlig att titta på mode, men man får vara beredd på att en stor del av filmen bastår av det.
Som ni förstår: lyxen är oändlig. Den har ingen like. Särskilt inte när det vankas bröllop. Man förstår inte hur i all sin dar DE KAN HA RÅD med detta. Det känns som om de när som helst kommer få brev från kronofogden om att det inte håller längre. Men tydligen håller det ändå, eller räcker pengarna ändå, filmen ut. Det är verkligen bara få människor som unnats att bli så rika, totalt sett.
Vad jag inte tänkte på under filmen som jag kom att tänka på efteråt är: Tänk om de kunnat skänka åtminstone en liten liten tanke till de som faktiskt kanske inte har några pengar alls eller kanske till och mad svälter? Hos mig väcker denna lyx ifrågasättande tankar: kanske kan man inte köpa lycka ändå…
Men så till sist, och kanske t.o.m. bäst: Språket! De som sett serien vet hur det är och i filmen är det minst lika bra som det någonsin varit. Som du säkert förstår är det inget som levererar nobelpris, men på den nivå som det är meningen att det ska vara på är det oerhört roande och lättsamt att ta till sig. För att inte tala om allt detta ordvitsande som många gånger förefaller mycket njutbart, eller kanske till och med genialt! Jätteroligt att lyssna på, helt enkelt!
Så, även om du inte har sett den serie som var föregångare till denna film (vilket inte jag heller har gjort), så kan jag lugnt säga att den är helt klart sevärd. Och bra. Men kanske inte om du är kille… eller om du ogilla mode… undvik den i så fall.
Men visst, gnistan har de i behåll, och intrigerna väcker intresse och är spännande. Och kanske kan man även se filmen som en slags uppföljare som beskriver hur det blev sen? Men några mansslukare är de ju inte längre, det märks då till och med Samantha uppträder relativt avhållsamt… (I vissa fall då, alltså, att tillägga)
Men på något sätt känns det ändå bra och naturligt att de spelar trots att de blivit äldre. Det känns bekvämt att även dessa intensiva och impulsiva kvinnor till sist lutar sig tillbaka och gör vad som anses naturligt efter en viss åldersgräns (dvs. gifta sig och skaffa barn), även om de, av det, får diverse nya problem att handskas med (otrohet, bristande sexlust…).
Inte bara känns det bra och naturligt (deras åldrande alltså). Det känns även som om de av detta tvingas se på sina liv med större allvar än vad de tidigare gjort, och som tittare känner man att varje incident och konflikt blir mer innerlig och ärlig. Men kanske beror detta även på det faktum att detta är en långfilm som varar i nästan två och en halv timme och att man under denna tid hinner ta upp större frågor av allvarligare natur.
Någonstans läste jag en kommentar av någon som tyckte att denna film var en enda lång reklamfilm, och jag tycker faktiskt att det ligger något i detta. Det är lite sällan man undrar hur mycket pengar de fått för att nämna Dior och Louis Vuitton i varannan mening samt att visa OTALIGA exempel på vad olika designers gör för något. Personligen tycker jag det är väldigt trevlig att titta på mode, men man får vara beredd på att en stor del av filmen bastår av det.
Som ni förstår: lyxen är oändlig. Den har ingen like. Särskilt inte när det vankas bröllop. Man förstår inte hur i all sin dar DE KAN HA RÅD med detta. Det känns som om de när som helst kommer få brev från kronofogden om att det inte håller längre. Men tydligen håller det ändå, eller räcker pengarna ändå, filmen ut. Det är verkligen bara få människor som unnats att bli så rika, totalt sett.
Vad jag inte tänkte på under filmen som jag kom att tänka på efteråt är: Tänk om de kunnat skänka åtminstone en liten liten tanke till de som faktiskt kanske inte har några pengar alls eller kanske till och mad svälter? Hos mig väcker denna lyx ifrågasättande tankar: kanske kan man inte köpa lycka ändå…
Men så till sist, och kanske t.o.m. bäst: Språket! De som sett serien vet hur det är och i filmen är det minst lika bra som det någonsin varit. Som du säkert förstår är det inget som levererar nobelpris, men på den nivå som det är meningen att det ska vara på är det oerhört roande och lättsamt att ta till sig. För att inte tala om allt detta ordvitsande som många gånger förefaller mycket njutbart, eller kanske till och med genialt! Jätteroligt att lyssna på, helt enkelt!
Så, även om du inte har sett den serie som var föregångare till denna film (vilket inte jag heller har gjort), så kan jag lugnt säga att den är helt klart sevärd. Och bra. Men kanske inte om du är kille… eller om du ogilla mode… undvik den i så fall.
En Geishas Memoarer - En mörk värld svept i rosa silke
Äntligen kom den efterlängtade dagen då jag till sist fick tillfälle att se denna film, ”En Geishas Memoarer”, som stått osedd i min bokhylla under alldeles för lång tid. Inte bara hade den ett vackert omslag – man har hört så många tala om den också. Den skulle vara så fantastisk.
Filmen handlar om en Geishan Sayuri (spelad av Zhang Ziyi) som jobbar i den Japanska staden Kyotos största Geishadistrikt under början av 1900-talet. Hennes memoarer sträcker sig tillbaka till dess att hon var nio år och blev såld till ett ”glädjehus” av sin familj som hade dåligt med pengar, fram till dess att hon blir skolad till geisha och vad som händer därnäst. De når upp till oanade berättarhöjder. Som västerlänning känner man i allmänhet nog inte till de gamla japanska geishasederna och vad en geisha egentligen gör, men det är något denna film lär ut.
Som sagt, mina förväntningar var på topp inför att jag skulle se denna film – vad brukar då inte ligga närmast till hands om inte en stor besvikelse? I smyg hade jag även laddat för det, men det visade sig vara totalt icke nödvändigt. För filmen var fantastisk och fängslande rakt igenom! Man blev stilla insvept i ett pastellartat och skirt ljus där flickornas läppar lyste klara, och kände sig som en besökare i en värld där ljusen innanför minsta vasshus lyste med större värme än den glöd våra engångsgrillar någonsin kommer kunna erbjuda.
Jag trodde i och för sig att den skulle vara på japanska, och blev lite förvånad när det visade sig att skådespelarna talade på smått bruten engelska. Eftersom jag är ett stort fan av det japanska språket så blev jag först aningen besviken men det gick över tämligen fort. Det var snarare som om man lade märke till varje ord mycket mer när det uttalades långsammare och med annan betoning än vad man är van vid. Språket fick en poetisk touch, kan man säga.
En geisha får inte ha en egen vilja, men har hon tur så slipper hon otur – dvs. att bli såld till eller få en s.k. danna som hon inte älskar. En danna fungerar ungefär som en make till geishan, men han kan aldrig få henne för sig själv mer än till hälften. Resten av tiden är hon fortfarande den glädjeflicka som hon är skolad till att vara.
Som ni kanske märker – kvinnosynen är inte av dagens mått. Det är rent av chockartat att man kunnat se människor på det sättet och att det var så naturligt för så kort tid sedan som 40-talet, och jag undrar hur mycket av dessa seder som finns kvar i Japan idag med tanke på just detta korta tidsintervall. Sedan kom kriget till japan – mycket kultur och många människor bombades till spillror och många kimonos brann upp i efterföljande lågor. Men skulle det gå att återuppbygga det som varit? Skulle Sayuris skönhet och auktoritet som den mäktigaste geishan i hela sitt gamla distrikt fortsätta att vara respekterad även i den nya värld som nu skulle bli med inte bara japanska kunder utan även köpstarka amerikaner? Kommer Sayuri, som har svårt att bortse från sin vilja att vara nära den man hon älskar, till slut att kunna finna sig i vad som krävs av henne i ett önskningslöst liv som geisha?
Det vill jag inte avslöja – det vill jag att ni söker svar på själva! Se denna film helt enkelt, om ni inte redan gjort det!
Filmen handlar om en Geishan Sayuri (spelad av Zhang Ziyi) som jobbar i den Japanska staden Kyotos största Geishadistrikt under början av 1900-talet. Hennes memoarer sträcker sig tillbaka till dess att hon var nio år och blev såld till ett ”glädjehus” av sin familj som hade dåligt med pengar, fram till dess att hon blir skolad till geisha och vad som händer därnäst. De når upp till oanade berättarhöjder. Som västerlänning känner man i allmänhet nog inte till de gamla japanska geishasederna och vad en geisha egentligen gör, men det är något denna film lär ut.
Som sagt, mina förväntningar var på topp inför att jag skulle se denna film – vad brukar då inte ligga närmast till hands om inte en stor besvikelse? I smyg hade jag även laddat för det, men det visade sig vara totalt icke nödvändigt. För filmen var fantastisk och fängslande rakt igenom! Man blev stilla insvept i ett pastellartat och skirt ljus där flickornas läppar lyste klara, och kände sig som en besökare i en värld där ljusen innanför minsta vasshus lyste med större värme än den glöd våra engångsgrillar någonsin kommer kunna erbjuda.
Jag trodde i och för sig att den skulle vara på japanska, och blev lite förvånad när det visade sig att skådespelarna talade på smått bruten engelska. Eftersom jag är ett stort fan av det japanska språket så blev jag först aningen besviken men det gick över tämligen fort. Det var snarare som om man lade märke till varje ord mycket mer när det uttalades långsammare och med annan betoning än vad man är van vid. Språket fick en poetisk touch, kan man säga.
En geisha får inte ha en egen vilja, men har hon tur så slipper hon otur – dvs. att bli såld till eller få en s.k. danna som hon inte älskar. En danna fungerar ungefär som en make till geishan, men han kan aldrig få henne för sig själv mer än till hälften. Resten av tiden är hon fortfarande den glädjeflicka som hon är skolad till att vara.
Som ni kanske märker – kvinnosynen är inte av dagens mått. Det är rent av chockartat att man kunnat se människor på det sättet och att det var så naturligt för så kort tid sedan som 40-talet, och jag undrar hur mycket av dessa seder som finns kvar i Japan idag med tanke på just detta korta tidsintervall. Sedan kom kriget till japan – mycket kultur och många människor bombades till spillror och många kimonos brann upp i efterföljande lågor. Men skulle det gå att återuppbygga det som varit? Skulle Sayuris skönhet och auktoritet som den mäktigaste geishan i hela sitt gamla distrikt fortsätta att vara respekterad även i den nya värld som nu skulle bli med inte bara japanska kunder utan även köpstarka amerikaner? Kommer Sayuri, som har svårt att bortse från sin vilja att vara nära den man hon älskar, till slut att kunna finna sig i vad som krävs av henne i ett önskningslöst liv som geisha?
Det vill jag inte avslöja – det vill jag att ni söker svar på själva! Se denna film helt enkelt, om ni inte redan gjort det!
Angel - En Filmmiss med Hybris
Filmen Angel – Eller Hennes Envisa Hjärta som titeln är översatt till i Sverige, handlar om den fiktiva författarinnan Angel Deverells framgång och fall. Filmen utspelar sig under den första hälften av 1900-talet (ung. 2:a världskriget), och är från början skriven av författaren Elizabeth Taylor i boken ”Real Life of Angel Deverell” .
Berättelsen om Angel (spelad av Romola Garai) börjar när hon i skolan tvingas läsa en egen uppsats inför sin klass och blir hånad av sin fröken, och leder fram till att hon skriver den ena bästsäljande romanen efter den andra och kan flytta in i sin barndoms drömherrgård med ett stort antal egna tjänare. Under hela den perioden blir inte bara de som befinner sig i hennes närhet utan även filmpubliken, plågad av hennes envisa snobbighet och gnälliga ton. Tråkigt nog är de enda som tycks lida av det publiken.
De andra verkar finna sig i det – förlaget vill ju sälja hennes böcker och hennes tjänarinna tycks vara förälskad i henne. Även detta icke-tillrättavisande av henne blir ett irritationsmoment. Hon pratar mycket om att hon inte vet vad som är hennes drömmar och vad som är hennes verklighet, men denna fråga, plus det osannolika faktum att hon kan producera den ena romanen efter den andra i snabb takt utan att ens själv gilla att läsa böcker, känns så suddigt i förhållande till hennes person att man undrar om hon gör det bara för uppmärksamhetens/hämndens skull.
Hennes kärleksaffär med en konstnär vars tavlor ingen gillar utom hon själv förefaller vara klyschornas klyscha, bortsett från att det aldrig blir riktigt klart för mig huruvida de verkligen älskar varandra eller inte (svaga skådespelarinsatser?). Han är vacker och hon är vacker och enbart en blick förtäljer vart det hela slutar. Förutom att han lämnar henne för att åka ut i kriget och kommer tillbaka ett ben fattigare. Därpå hänger sig med krigets fasor bultande inom sig.
Snyft.
Men sedan slog det mig: tänk om Angel varit en man istället? Hur hade man då reagerat på hans hybris och storslagna drömmar om framtiden? Och att han likt en fabrik producerade fenomenala romaner? Är det kanske därför man från början väljer att inte gilla denna film, bara för att man inte är van vid att se en flicka ta för sig av världen på egenbestämda villkor? Och särskilt inte under tidigt 1900-tal? Först i efterhand förstår jag att det var precis detta dåliga uppförande och osmakliga beteende som behövdes för en flicka att slå sig fram i det manssamhälle som då rådde.
Tanken att filmen är ett experiment från producenternas sida slår mig även. Hur skulle publiken reagera på att se en sådan sak som en flicka med självförtroende som vill bli något utan att niga och slicka allt för många fötter? Göra något som man vanligtvis räknar med att bara en man kan göra?
Det är inte lätt att få medlidande för Angel, även om det kanske är tänkt att man ska få det. Om man hade haft det så skulle förmodligen filmen som helhet blivit mer genomlidlig. Kanske beror detta även på mindre bra rolltolkningar. Jag kan knappast påstå att jag är särskilt nöjd med skådespelarna, de gör sig ofta skyldiga till överspel utan vidare teknik.
Jag har dock svårt att veta huruvida jag ska rekommendera denna film till er eller inte. Jag vill ju verkligen inte att ni ska se en dålig film (vilket detta faktiskt är), men samtidigt vill jag inte att man ska förkasta detta finurliga experiment med dagens jämställdhet även om det inte är så pass skickligt gjort som man skulle önska. Detta skulle kunna vara en anledning för mig att rekommendera filmen.
Berättelsen om Angel (spelad av Romola Garai) börjar när hon i skolan tvingas läsa en egen uppsats inför sin klass och blir hånad av sin fröken, och leder fram till att hon skriver den ena bästsäljande romanen efter den andra och kan flytta in i sin barndoms drömherrgård med ett stort antal egna tjänare. Under hela den perioden blir inte bara de som befinner sig i hennes närhet utan även filmpubliken, plågad av hennes envisa snobbighet och gnälliga ton. Tråkigt nog är de enda som tycks lida av det publiken.
De andra verkar finna sig i det – förlaget vill ju sälja hennes böcker och hennes tjänarinna tycks vara förälskad i henne. Även detta icke-tillrättavisande av henne blir ett irritationsmoment. Hon pratar mycket om att hon inte vet vad som är hennes drömmar och vad som är hennes verklighet, men denna fråga, plus det osannolika faktum att hon kan producera den ena romanen efter den andra i snabb takt utan att ens själv gilla att läsa böcker, känns så suddigt i förhållande till hennes person att man undrar om hon gör det bara för uppmärksamhetens/hämndens skull.
Hennes kärleksaffär med en konstnär vars tavlor ingen gillar utom hon själv förefaller vara klyschornas klyscha, bortsett från att det aldrig blir riktigt klart för mig huruvida de verkligen älskar varandra eller inte (svaga skådespelarinsatser?). Han är vacker och hon är vacker och enbart en blick förtäljer vart det hela slutar. Förutom att han lämnar henne för att åka ut i kriget och kommer tillbaka ett ben fattigare. Därpå hänger sig med krigets fasor bultande inom sig.
Snyft.
Men sedan slog det mig: tänk om Angel varit en man istället? Hur hade man då reagerat på hans hybris och storslagna drömmar om framtiden? Och att han likt en fabrik producerade fenomenala romaner? Är det kanske därför man från början väljer att inte gilla denna film, bara för att man inte är van vid att se en flicka ta för sig av världen på egenbestämda villkor? Och särskilt inte under tidigt 1900-tal? Först i efterhand förstår jag att det var precis detta dåliga uppförande och osmakliga beteende som behövdes för en flicka att slå sig fram i det manssamhälle som då rådde.
Tanken att filmen är ett experiment från producenternas sida slår mig även. Hur skulle publiken reagera på att se en sådan sak som en flicka med självförtroende som vill bli något utan att niga och slicka allt för många fötter? Göra något som man vanligtvis räknar med att bara en man kan göra?
Det är inte lätt att få medlidande för Angel, även om det kanske är tänkt att man ska få det. Om man hade haft det så skulle förmodligen filmen som helhet blivit mer genomlidlig. Kanske beror detta även på mindre bra rolltolkningar. Jag kan knappast påstå att jag är särskilt nöjd med skådespelarna, de gör sig ofta skyldiga till överspel utan vidare teknik.
Jag har dock svårt att veta huruvida jag ska rekommendera denna film till er eller inte. Jag vill ju verkligen inte att ni ska se en dålig film (vilket detta faktiskt är), men samtidigt vill jag inte att man ska förkasta detta finurliga experiment med dagens jämställdhet även om det inte är så pass skickligt gjort som man skulle önska. Detta skulle kunna vara en anledning för mig att rekommendera filmen.
Nim's Island - Sockersött i Söderhavet
Nim’s Island är en nyutkommen amerikansk barn/ungdomsfilm som handlar om den 11-åriga flickan Nim (Abigail Breslin) som bor med sin pappa (Gerard Butler) på en egen ö i Söderhavet (därav titeln Nim’s Island). Där lever hon ett lugnt liv nära naturen tillsammans med sina vänner sjöhästen, pelikanen och ödlan. Hon behöver inte gå i skolan, men hon älskar att läsa de spännande äventyrsböckerna om hjälten Alex Rover.
Författaren till dessa äventyrsböcker heter även hon Alex Rover (spelad av Jodie Foster), och genom en tillfällighet får Nim mailkontakt med henne. Plötsligt blåser det upp till storm, samtidigt som Nims pappa är ute till sjöss. Nim misstänker att han är i fara, och ber därför Alex Rover att ta sig till ön i hopp om att författaren skall ha samma äventyrliga styrka som hennes fiktiva hjälte.
Om handlingen vore så pass enkel vore den kanske något att satsa att göra film på, för miljön är vacker och idén om en egen paradisö får förmodligen alla barns hjärtan att klappa extra hårt. Men lägg sedan till ett kryssningsfartyg med tjocka turister som vill exploatera ön precis samtidigt som detta sker, att författaren har världsrekord i antalet fobier och att en outtalad kärlekshistoria tydligen äger rum under hela denna kamp, och man får en osammanhängande soppa utan riktigt substans eller fokus på vad filmen egentligen handlar om. Och det är synd.
Men det finns många söta animationer av djur med i filmen som säkerligen gillas av barn och säkert även många äldre med. Och sedan är den faktiskt väldigt rolig. Det finns även många vackra vyer med i den, sådana som gör att man själv börjar drömma om en egen ö (fast självklart med både internet, linbanor och ett skepp som kommer lastat med varor varje månad).
Tyvärr så är detta inte en film som jag vill rekommendera. Det känns som om sammanträffandena är för många och verklighetsrelevansen alldeles för usel. Ok, det är en barnfilm, då är detta kanske tillåtet. Men jag måste erkänna: Jag tror jag hade blivit stormförtjust i denna film, bara det kunnat erbjuda en mer autentisk känsla!
Författaren till dessa äventyrsböcker heter även hon Alex Rover (spelad av Jodie Foster), och genom en tillfällighet får Nim mailkontakt med henne. Plötsligt blåser det upp till storm, samtidigt som Nims pappa är ute till sjöss. Nim misstänker att han är i fara, och ber därför Alex Rover att ta sig till ön i hopp om att författaren skall ha samma äventyrliga styrka som hennes fiktiva hjälte.
Om handlingen vore så pass enkel vore den kanske något att satsa att göra film på, för miljön är vacker och idén om en egen paradisö får förmodligen alla barns hjärtan att klappa extra hårt. Men lägg sedan till ett kryssningsfartyg med tjocka turister som vill exploatera ön precis samtidigt som detta sker, att författaren har världsrekord i antalet fobier och att en outtalad kärlekshistoria tydligen äger rum under hela denna kamp, och man får en osammanhängande soppa utan riktigt substans eller fokus på vad filmen egentligen handlar om. Och det är synd.
Men det finns många söta animationer av djur med i filmen som säkerligen gillas av barn och säkert även många äldre med. Och sedan är den faktiskt väldigt rolig. Det finns även många vackra vyer med i den, sådana som gör att man själv börjar drömma om en egen ö (fast självklart med både internet, linbanor och ett skepp som kommer lastat med varor varje månad).
Tyvärr så är detta inte en film som jag vill rekommendera. Det känns som om sammanträffandena är för många och verklighetsrelevansen alldeles för usel. Ok, det är en barnfilm, då är detta kanske tillåtet. Men jag måste erkänna: Jag tror jag hade blivit stormförtjust i denna film, bara det kunnat erbjuda en mer autentisk känsla!
